Svar till Ivy

Jag fick en fråga på min blogg för ett tag sen:

Hej! Jag är inne på din fina blogg för första gången, jobbar som logoped och är jätteintresserad av att veta vilken typ av stöd ni som föräldrar till ett barn med språkstörning efterfrågar? Du får jättegärna maila mig om du vill!

Det har tagit ett tag för mig att svara för jag kände att jag behövde fundera lite. Men jag svarar med ett inlägg för jag tycker att det är en angelägen fråga och det kanske finns andra som har något att tillägga. Det blir ett svar som inte enbart riktar sig till logopeder.

För det första är jag väldigt glad att någon frågar vad vi behöver för stöd för det tror jag ingen har riktigt frågat rakt ut. Så det kanske skulle vara mitt första svar: att de personer man möter inom hälso- och sjukvården faktiskt frågar vad just vår familj behöver för hjälp. Man träffar så otroligt många olika personer; läkare, psykologer, sjuksköterskor, logopeder, sjukgymnaster, specialpedagoger… Jag vet inte hur många kallelser vi fått eller hur många olika personer vi träffat de senaste 2 åren. Men jag tror det är viktigt att komma ihåg att när hela den här karusellen drar igång är man rätt förvirrad som förälder. Sen visste jag nog inte exakt vilket stöd vi behövde just då. Man var mest chockad och ledsen. Jag behövde nog någon. Förmodligen någon professionell att prata med. Det hade nog hjälpt i processen att acceptera läget och jobba med sina egna tankar kring allt det här. Säkert har erbjudandet funnits där men att jag viftat bort det för att tankarna har legat på Alma och inte mig. Men ställa frågan kan man ju göra vid flera tillfällen.

Det stöd som jag skulle vilja ha från logopeden är hjälp med hur vi ska göra på hemmafronten. Hur kan vi få in språkträningen i vardagen? Och konkreta tips på exakt vad vi ska göra. Ibland får man med sig övningar som logopeden gör med Alma, men det funkar inte hemma. Hon vill inte träna. Att känna att man måste ge sitt barn det ena och det andra i form av språkträning är en källa till stress och otillräcklighet och misslyckande, speciellt när hon inte själv vill. För det finns ju massor man ”borde” göra, träna på ljud, bygga ordförråd, begrepp, spela spel, minnesträning, rimma, sjunga, ordmobilisering… Det är inte heller helt lätt att veta hur man ska få till språkträning utan att hon märker det. För jag är inte logoped. Eller pedagog. Eller superkreativ. Och jag vill inte ha en ”agenda” hela tiden när jag umgås med min dotter. Jag är förälder. Nu har jag fått ett barn som kanske behöver att jag är mer än så. Och det är väl det stödet jag behöver av logopeden. Hjälp att hjälpa henne. Tips. Och att göra det i små steg. Kanske ”försök att fokusera på prepositioner den här veckan” eller nåt liknande. En liten handlingsplan. Så det inte blir så övermäktigt. Som det är nu känner jag mig väldigt stressad och osäker på vad vi ska göra, när, hur mycket osv... Det känns alltid som att vi gör för lite. I de bästa av världar skulle hon få all språkträning på dagen så att vi kunde ägna oss åt att ”bara” vara mamma och pappa. Jag tror det finns risk att föräldrar med barn med olika svårigheter bränner ut sig i kampen att få ihop, inte bara det vanliga livspusslet, men allt extra som tillkommer.

En annan sak som jag önskar är en teamkänsla och ett större samarbete mellan förskola/logoped/förälder/specialpedagog. Nu har logopeden varit på förskolan två gånger och pratat med personalen och gett tips på vad de kan göra. Och det är vi glada för. Men jag skulle vilja se att det fanns ett mer kontinuerligt samarbete. Att logopeden är med vid något möte på förskolan och att vartefter hon gör nya övningar att det också framförs till förskolan. Just nu är det vi som föräldrar som fungerar som en brygga. En större teamkänsla runt barnet tror jag skulle lätta en del av bördan. Att man kunde vila lite i vetskapen att det finns personer som vet vad mitt barn behöver (i form av pedagogik och språkstimulans) och att det inte ligger på mig att ta reda på saker som jag egentligen inte har särskilt mycket kunskap om.

Jag tycker att det är ett enormt problem att språkstörning är så pass okänt inom förskola och skola som det är nu. Ingen av personalen hade hört talas om språkstörning och det var vi som föräldrar som skulle försöka förklara vad det är (som inte heller visste). Jag förstår att man inte kan veta exakt vad det är eller vad för insatser som krävs men att man åtminstone hört talas om det (de flesta har ju t ex ett hum om autism, ADHD, dyslexi osv men absolut noll vad gäller språkstörning). Att man vet att språkstörning inte är samma sak som att vara sen i talet. Jag vet inte vad detta beror på att det är sån skillnad i kunskap kring dessa diagnoser. Språkstörning får ju stora konsekvenser för inlärning och sociala relationer och påverkar därmed skolan i allra högsta grad. Det borde vara ett krav att man känner till vad det är. Konsekvensen av denna okunskap blir ju att förskolan/skolan inte vet vilket stöd som behövs för de här barnen, vilka anpassningar som kan göras etc etc. Det måste finnas specialpedagoger som kan handleda personalen om de är osäkra. Och förskolecheferna måste vara öppna för att ta emot den hjälpen. Oftast behöver man ju inte vända uppochner på hela verksamheten utan det finns mycket man kan göra med enkla medel. En språkstimulerande och strukturerad/genomtänkt miljö är ju dessutom gynnsam för alla barn och den kommande läs- och skrivinlärningen.

Men jag tycker inte att det är nattsvart vad gäller stöd för vår del, om det har framstått så. Jag är väldigt nöjd med både förskolan (även om det inte varit helt lätt att nå dit men det fanns bra förutsättningar) och Almas logoped. Men för att sammanfatta; mer vägledning från logopeden, lite mer kommunikation mellan logoped och förskola och helst en specialpedagog som kan vägleda personalen på förskolan. Erbjuda samtalsstöd till föräldrarna. Och ökad kunskap om språkstörning i skolvärlden.