Om språkstörning

I dagens informationssamhälle är språklig och kommunikativ kompetens nyckelförmågor eftersom det ställs stora krav på dessa. Språket är även ett verktyg för att inhämta kunskap och färdigheter. Språket är viktigt för sociala relationer och självförtroendet. För att lära sig ett språk krävs att barnet lär sig betydelser, ordböjningar och principer för hur ord kombineras. Även att behärska ljudsystem, artikulation, betoningsmönster och satsmelodi. Barnet ska lära sig att själv producera språk och förstå vad andra säger. Inte så konstigt att det finns barn som inte lär sig språk lika snabbt och lätt som andra.

Språkstörning hos barn

Språkstörning är ingen enhetlig diagnos utan ett samlingsnamn för olika språkliga problem. Språkstörning innebär att ett barn inte utvecklar språket som förväntat. Språkutvecklingen kommer ofta igång senare och går dessutom långsammare. Språkstörning kan vara relaterat till andra handikapp (sekundär språkstörning) som t ex utvecklingsstörning, neuropsykiatriska diagnoser, autismspektrumstörningar, DAMP/ADHD samt hörselskada men kan även uppstå utan att dessa problem finns med i bilden (primär/specifik språkstörning). Språkstörning är en mycket vanligt förekommande diagnos under förskoleåren. Språkstörning utan påvisbar orsak förekommer hos ca sju procent av alla femåringar. Denna siffra sjunker med stigande ålder. Språkstörning förekommer oftare hos pojkar (2-3 ggr vanligare). Grav språkstörning, dvs när barnet har problem med flera olika språkliga nivåer, drabbar ca en till två procent av alla barn. Språkstörning under förskoleåren visar sig ofta i form av brister i det muntliga språket medan det under skolåldern oftare märks som läs- och skrivsvårigheter. Uppföljningsstudier visar att många barn som får diagnosen språkstörning i förskoleålder visar problem långt upp i åldrarna. Hos endast ett fåtal försvinner problemen helt.

Hur upptäcks språkstörning?

Eftersom förmågan att kommunicera är avgörande för att inhämta kunskap, utvecklas och förstå, är det därför viktigt att ett barn med en tal- och språkförsening får hjälp så tidigt som möjligt. Det är också viktigt att barnet får rätt hjälp beroende på vilken form av tal- och språkförsening barnet har. Logopeder utreder, bedömer och behandlar barn med språksvårigheter. Språkstörning diagnosticeras vanligtvis i förskoleåldern av logoped, oftast på remiss från BVC. I dag kan man identifiera barn i riskzonen i allt yngre ålder. På 70-talet kom de flesta barn till logoped vid sex års ålder, på 80-talet vid fyra år och 90-talet ca 2,5 år. Nu finns även en kommunikationsbedömning vid 18 mån på BVC. Allvarligare språkstörningar som inkluderar språkförståelseproblem manifesteras tidigare än lättare språkstörningar. Syftet med tidig screening är att så långt som möjligt förebygga framtida problem, dvs att identifiera barn i riskzon, inte primärt att ställa en diagnos. Det finns inget välgrundat klassificeringssystem av språkstörning beroende på att det är en mycket heterogen grupp och att den ändrar skepnad dels över tid hos det individuella barnet men även beroende på situationen och de krav som ställs. I Sverige tittar man i första hand på om problemen enbart är fonologiska eller artikulatoriska, om de är mer expressiva (språkproduktion) eller mer impressiva (förståelse). I andra hand delar man in efter vilka språkliga nivåer som drabbats.

Olika typer av språkstörning

De språkliga nivåerna är:

• Fonologi (uttal)
• Lexikon (ordförråd)
• Grammatik
• Semantik (begrepp)/språkförståelse
• Pragmatik (verbalt samspel, språkanvändning)

En del barn har svårt med uttal, grammatik och/eller ordförråd (expressiv språkstörning) men har inga svårigheter med förståelse och språkanvändning. Vissa barn har bra uttal och grammatik men underliggande förståelsesvårigheter (impressiv språkstörning). Andra barn har både svårigheter att förstå och att använda sitt språk (generell språkstörning). Det är viktigt att ta reda på vad som fungerar bra och vilka svårigheter barnet har för att sedan kunna hjälpa honom eller henne på rätt sätt. Ju fler nivåer som är drabbade desto allvarligare är vanligtvis språkstörningen. Den lättaste språkstörningen är när barnet enbart har problem med fonologin, dvs uttal. Svårare form av språkstörning innefattar även grammatik och språkförståelse.

Grammatiken kan innebära problem med att böja ord, att använda funktionsord (t ex har och är) och att få till rätt ordföljd. Svårare form av språkstörning kan även innebära problem med prosodin, att barnet betonar ord eller satsmelodi på fel ställe. Lexikala problem innebär begränsat ordförråd, svårt att mobilisera (plocka fram ord ur minnet) samt att organisera ordförrådet (svårt att förstå kategorisering och överordnade begrepp). Bristande ordförråd leder ofta till problem att förstå vad andra säger, inte bara ord men även grammatik (böjningar och ordföljd). Det kan också vara svårt att förstå uttryck som ”äta som en gris” och svårt att återberätta saker. Läs mer om de språkliga nivåerna.

I Sverige brukar man i första hand titta på om språkstörningen är enbart fonologisk, främst expressiv (språkproduktion; uttal och grammatik) eller främst impressiv (språkförståelse; ord- eller satsförståelse). Generell språkstörning innebär att det finns både expressiva och impressiva problem. I andra hand delar man in efter vilka språkliga nivåer som är drabbade (t ex semantik eller pragmatik). Förutom skillnader i typ så varierar även graden av språkliga problem (1-5 eller mild, måttlig och grav). Språkstörning kan även leda till svårigheter att kommunicera med andra människor, framför allt med personer som inte känner dem väl eller i situationer där det ställs stora krav. Det kan leda till frustration eller att barnet undviker att prata.

Olika sätt att behandla

Hur barn med språkstörning behandlas varierar och beror på vilken bedömning som görs av språksvårigheterna och hur mottagligt barnet är. Ibland kan det räcka med att föräldrarna får råd om språkstimulans och ibland behövs enskild behandling hos logoped och regelbunden kontakt med förskolan. Barn med grav språkstörning kan även placeras på språkförskola. Andra åtgärder kan vara att kontrollera barnets hörsel eller remiss till psykolog och/eller barnläkare om det finns misstanke om andra medicinska problem.

Det finns ett samband mellan det muntliga språket (språkljuden, fonemen) och det skriftliga (bokstäverna, grafemen), det kan ses som två sidor av samma mynt. Man kan därför ”arbeta förebyggande genom att ”så” i det muntliga för att sedan nå framgång med skriftspråkstillägnandet och ”skörda” i det skriftliga”. Man kan även utnyttja bokstäver i tidig ålder för att underlätta talspråksinlärningen. Det finns undersökningar som visar att språklekar kan förebygga läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Fonemisk medvetenhet tillsammans med bokstavskännedom är en av de viktigaste faktorerna för utvecklingen av barns skriftspråkliga förmåga. ”Bornholmsmodellen” är ett språklekprogram som används i stor utsträckning i Sverige i förskoleklass samt klass 1. Språklekarna utvecklar förståelse för språkets uppbyggnad i större och mindre enheter. Från att först lyssna på vanliga ljud i omgivningen går man vidare till att lyssna efter första ljudet i ord, sedan det sista ljudet i ord och ljud inuti ord för att på så sätt öka svårighetsgraden på övningarna successivt. Man kan använda praxisalfabetet för detta och göra olika övningar för att träna på att urskilja enskilda ljud i ord. Man kan även klappa ord med varierande antal stavelser för att medvetandegöra ordens uppbyggnad. Om ett barn t ex säger ”fon” istället för telefon kan man klappa med händerna för att göra det tydligare att ordet består av tre stavelser, ”Te Le Fon”. En undersökning visade att de som gagnades av att arbete med ”Bornholmsmodellen” var barn som befann sig i riskzonen för att senare utveckla läs- och skrivsvårigheter. Läs mer om vikten av språklekar för att förebygga läs- och skrivsvårigheter/dyslexi här.

Vilka konsekvenser får språkstörning?

Språkstörning får konsekvenser för det enskilda barnet i första hand då kommunikation och kontakt med andra är viktigt för utvecklingen, självkänslan och välmåendet. Språkstörning kan leda till färre kompisar och utanförskap. Barnen kan också få problem med inlärning i skolan samt läs- och skrivsvårigheter (framför allt barn med genomgripande och grava språkstörningar). Språkstörningen kan påverka förmågan att delta i samhället, t ex att ta del av kunskap och information och att uttrycka sig.

Språkstörning påverkar också föräldrarna, dels i kommunikationen med barnet men också praktiskt med besök hos logoped och andra specialister och möten på förskolan. Ofta får föräldrarna kämpa för att deras barn ska få rätt hjälp.

Barn med språkstörning har ofta andra problem utöver språksvårigheterna så som:

• Perception, att tolka det man hör och ser. Kan också vara känsliga för ljud
• Begränsat arbetsminne, barnet uppfattas som att det inte lyssnar eller glömmer saker
• Svårigheter med koncentration och uthållighet
• Nedsatt fin- och/eller grovmotorik samt munmotorik
• Bristande fantasi och brister i samspel vid leken
• Beteendeproblem, barnet kan vara utagerande, ha problem med impulskontrollen, ha svårt med övergången från en aktivitet till en annan. Kräver struktur och planering.

Varför får vissa barn språksvårigheter?

Ingen vet varför vissa barn drabbas av språkstörning. Det finns inga säkra samband mellan språkstörning och upprepade öroninflammationer. Sociala faktorer (t ex föräldrarnas utbildningsnivå) avfärdas av de flesta. Barn med språkstörning har ofta föräldrar, syskon eller andra släktingar som haft liknande problem. Ärftlighet kan därför vara en viktig faktor.

Kanske kan detta antyda att språkstörning hos barn många gånger inte är tecken på något onormalt eller någon skada, utan i stället är en manifestation av den stora normalvariation som förekommer när det gäller förmågor av olika slag. En del människor är musikaliska, andra inte. En del människor är duktiga på att rita, andra inte. En del har stark språklig förmåga, andra svagare. På grund av de stora kraven på språklig förmåga i dagens samhälle får en svag språklig förmåga mycket större konsekvenser än om man är svag på att rita eller sjunga.

Kristina Hansson, logoped och docent

Forskning

Forskning kring språkstörning handlar främst om att besvara varför vissa barn har språkstörning och varför den yttrar sig som den gör. Det finns tre förklaringsmodeller: genetisk, neurobiologisk och kognitiv.

Genetiska studier visar att ärftlighet spelar en stor roll när det gäller språkstörning och språklig förmåga. Det tycks vara flera gener som är inblandade. Man har hittat en genetisk koppling till förmågan att repetera nonord (påhittade ord) och förmågan att böja verb i preteritum.

Den neurobiologiska forskningen är inriktad på mätmetoder som EEG och magnetröntgen för att undersöka hjärnstruktur och funktion med avseende på språkförmågan. De skillnader man har hittat mellan barn med och utan språkstörning är små och kvantitativa snarare än kvalitativa.

Kognitiva studier undersöker om barn med språkstörning bearbetar språklig information annorlunda än barn med normal språkutveckling. Det gäller främst betydelsen av arbetsminnet. I många studier har man hittat ett samband mellan arbetsminne och språk men det är oklart vad som är hönan och ägget eller om både arbetsminnes- och språkbegränsningar är symtom på en mera generell underliggande kognitiv störning.

Förhoppningsvis kan forskningen leda till att öka vår förståelse för vad språkstörning är, att kunna identifiera barn i riskzonen och utforma rätt typ av åtgärder vid rätt tillfälle.

Källor

• ”Barn utvecklar sitt språk” av Louise Bjar m fl (Studentlitteratur). Kapitlen ”Att bedöma barns språk och kommunikation” av Kristina Hansson, ”Bokstavsbarnen och bokstäverna” av Barbro Bruce och ”Elever med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi” av Ingrid Häggström.
• Information från webbsidorna Blom, Landstinget i Uppsala län och Talknuten (se länkar på startsida).

Finns även en bra broschyr om språkstörning hos Talknuten.