Inlärning

Sist frågade logopeden hur det går hemma. Och hon menade ju inte allmänt hur vi mår utan hur det går med språkträningen. Och vi var ärliga och sa att vi sitter inte och bordstränar. Det får vi aldrig med Alma på. Vi försöker med det som går, oftast blir det ingenting om vi inte är väldigt kreativa. Jag vet att ur logopedens perspektiv är det viktigt att vi tränar plural, genitiv och preteritum. Men som föräldrar har vi ett annat perspektiv – helheten. Och högst upp på vår prioriteringslista står Almas välbefinnande och självkänsla. Jag vet att många kanske inte håller med, säkert inte logopeden heller. Man kan ha olika belöningssystem och mutor, kanske t om tvång och hot, för att få barnet att göra det som ”behövs” (med reservation för att det kan finnas situationer där det är enda lösningen). Men det är inte en sån typ av relation som jag vill bygga till mitt barn. Jag är dessutom ganska övertygad om att vi riskerar en ond spiral, dålig självkänsla och motstånd. Jag tror inte att man lär sig särskilt mycket med tvång och prestation som drivkraft. Eller ja, det kan man väl kanske göra om man är rätt personlighet, men frågan är vart det leder. Jag var en ”duktig flicka” i skolan, och hade väl turligt nog ganska lätt för mig i de flesta ämnen. Men jag kan inte påstå att jag kommer ihåg särskilt mycket, iallafall inte om det inte fanns något mer som drev på – intresse och egen motivation. Man pluggade för provresultat och betyg och när det var avklarat var även minnet det. Därför är jag även negativ till både prov, betyg och läxor som jag tror jag skrivit om tidigare. Jag tror det är kontraproduktivt och mer ett verktyg för politiker mfl att kunna mäta och jämföra ”kunskap” än för inlärning. Plus att det är orättvist eftersom alla har olika förutsättningar. Risken med betyg i lägre åldrar tror jag också är att man blir stämplat som bra eller dålig på olika saker. Jag var t ex ”dålig” i matte i grundskolan. Men jag hade inte kommit till rätt tidpunkt för att vara mottaglig för matte och jag fick inte tillräckligt med hjälp heller. När jag gick på gymnasiet fick jag massor av tid och hjälp med matten av min dåvarande pojkvän, polletten trillade ner och jag fick MVG i både matte A och B och läste sedan C och D-matte på komvux. Jag var inte dålig men jag trodde det under en lång tid helt i onödan.

Logopeden ville också att vi ska få Alma att förstå varför hon behöver uttala ord rätt, för hon tycker att det verkar som att hon inte förstår syftet riktigt. Ibland kan vi göra det också. Alma: ”Jag ska borsta händerna”. Vi: ”Va? Ska du borsta händerna?” (med  humor) och då kan hon svara ”Neeej, tänderna”. Men också där är det en sån fin balansgång mellan att hon ska göra sig förstådd med allt bra som det innebär, och att inte tappa självförtroendet och bli tyst.

Min filosofi är att vi måste vänta in Alma. Hennes egna drivkraft och motivation. Jag tänker att hon behöver komma till en punkt där hon intellektuellt kan förstå nyttan med språket och få motivationen att kämpa för det. Det betyder inte att vi inte ger henne språkstimulans alls, för det gör vi. Men kanske inte på det sätt som logopeden gör, eller med hennes typ av material, eller så ofta som hon tycker. Det är en stressande situation kanske, men det är så jag ser på inlärning och därför gör vi på det här sättet. Jag tror att alla barn har en inre drivkraft att lära sig och att alla barn vill ha kunskap. Sen har vi alla olika förutsättningar och olika tidpunkter när vi är redo, och olika intressen. Det är vårt samhälle som kräver att alla ska lära sig samma saker, många saker och vid samma tidpunkt i livet. På det sättet tycker jag skolan är ”onaturlig”, gynnar ett fåtal personer och suger tyvärr mycket lust ur många. Alma kommer kanske få det tufft i den världen men hemma ska vara en trygg och prestationsfri zon, ett ställe där hon får lyckas istället för misslyckas. På hennes fritid vill jag att hon ska få ägna sig åt att utveckla sina intressen och det hon är bra på. Dessutom vill jag vara hennes mamma. Så istället för att tvinga henne att språkträna efter dagis, klär vi på oss festklänningar och svinhög musik som får grannarna att gunga i stolarna, och dansar loss i vardagsrummet.

bild

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap, Skolan, Språkstörning. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Inlärning

  1. Elin skriver:

    Så rätt – var förälder! Med allt vad detta innebär. Vi har från vår logoped efterfrågat vad aktuell forskning säger – gällande språkträning för barn med språkstörning. Logopeden lovade återkomma efter samtal med sin chef, men än så länge har vi inte fått besked gällande detta.
    Vet du/eller har du fått information kring senaste forskning inom området?
    Allt gott!

  2. Ivy skriver:

    Språkstimulans är så mkt mer än riktad träning à là traditionell logopedbehandling. Jag jobbar som logoped på en förskola där logopedbehandlingen är en integrerad del av barnens vardag och där jobbar barnen med hög motivation. En nyckel till det är att logopeden är en person som barnen gillar och har förtroende för, inte en person som man träffar då och då och inte knyter an till. Barnen sitter INTE bara vid ett bord och gör stillsamma övningar, utan tränar genom att exempelvis leka doktor, måla, göra teater, stå på bordet, ligga på golvet… Genom att jag lär känna barnen,ibland under flera års tid, har jag alla möjligheter att individanpassa behandlingen utifrån deras intressen och personlighet (och dagsform!). Samarbetet mellan logoped och pedagoger är förstås också en viktig del, som underlättas mycket av att man finns nära varandra.

    Vad gäller forskning och behandlingsresultat pekar de studier som finns på att insatserna behöver vara intensiva, helst 1-2 gånger/dag 5 dagar/vecka. Generellt säger man att bäst resultat av direkt behandling, dvs barnet jobbar med logopeden, ser man vid träning av ordförråd och vissa typer av uttalssvårigheter. Indirekta insatser, där man mer fokuserar på omgivningen, behövs framför allt om barnet har nedsatt språkförståelse. Vid svårigheter med grammatik är resultaten blandade, dvs både indirekta och direkta insatser har viss effekt.
    Det gäller att hitta de arbetsformer som passar för varje enskild familj och att hitta bra samverkan mellan familj, förskola/skola och logoped och/eller specialpedagog.
    Lite söndagstankar från mig! 🙂

  3. Mamman skriver:

    Hej! Jag tycker att du gör rätt. Låt henne bara vara barn så länge som möjligt. Har en tonåring med grav språkstörning och dyslexi ( som det går bra för). Under dagistiden hade vi inte klart för oss konsekvenserna av språkstörningen. Vi visste inte vilken enorm påverkan den skulle ha på skolgången Jag tror att träning lika mycket kan bestå i att umgås med normalspråkiga barn så mycket som möjligt att utsättas för språket så mycket som möjligt. Min barn tränade med lexia, ett datorprogram som går ut på att fort och rätt identifiera ord och bokstavsljud. Jag tror inte alls att det gav speciellt mycket att träna på det konstlade sättet. Det som är viktigt att träna på är förmågan att läsa snabbt och bra. Vi körde hårdträning lite varje dag i lågstadiet. Det var tungt för mitt barn Hen sov över böckerna. I Martin Ingvars bok (hjärnforskaren) En liten bok om dyslexi, framgår att intensivlästräning ger mest om den sker fram till 12 års ålder. Jag visste att mitt barn hade mer än dyslexi men gav det en chans ändå. Efter mycket kämpande läser hen nu bra. Tack o lov för det. För skolan kompenserar inte barnen på nåt sätt om man inte kan läsa. De borde definitivt göra det, men så är INTE fallet. Man kan räkna de skolor som kompenserar icke läsande barn på ena handens fingrar. Man borde få inlästa läromedel serverat..javisst men det får man inte självklart. Högre upp i åkkurserna måste man läsa för att inhämta kunskap.. Hur som helst så går det bra nu. I grundskolan gick hen ut med ett C. I gymnasiet än så länge C på sv uppgifter. Överlag går det riktigt bra i skolan. Framför allt har hen ett bra självförtroende. Mina tankar. Hoppas att de är till hjälp.!! Lycka till du kämpande mamma!

  4. Kristina skriver:

    Vilken tur att Alma fått en så klok mamma, det är en lina man balanserar på när det gäller våra barn och jag håller med dig i det du skriver. Inget går att lära in med tvång och stark självkänsla är så viktigt att ha med sig ut i ”stora världen” Jag har en son med grav språkstörning som skolan lästränade med in absurdum och som vi föräldrar till slut stoppade eftersom det gick så långt att han inte ville gå till skolan på grund av lästräniningen. Man måste vara fösiktig och verkligen veta om det finns förmåga för det man tränar och allt får ha sin tid. Nu är han 21 år och är nu redo för ett nytt försök och han ska ta kontakt med komvux. Mitt råd gå på magkänsla, proffesionen har inte alltid rätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s