Min Alma

Alma föddes hösten 2008. Hon var en lättskött bebis, glad och nöjd. Hon utvecklades normalt men var lite sen motoriskt. T ex rullade hon aldrig, började krypa efter 9 mån och började gå vid 14 mån. Hon har varit stel i benen och haft svårt att springa och hoppa. Första ordet kom vid 13 mån, det var ”lampa”. Vid ca 18 mån hade hon några få ord; lampa, mamma, pappa, katten, där, Alma o s v men redan nu började hon halka efter även om det inte var något vi reagerade särskilt på. Vid 2 år kom lite fler ord och hon kunde sätta ihop vissa ord. Men uttalet var mycket svårt att förstå. Vi började gå till en logoped vid den här tiden. Hon fick diagnosen ospecificerad språkstörning. Hon utreddes även av NU-teamet på Sachsska. De såg svårigheter i tal och motorik men bedömde henne som normalbegåvad och hade ingen misstanke om autism eller autismspektrumstörning. Det var i för sig skönt att höra men redan här hade jag läst lite om språkstörning och misstänkte att det kanske var fallet med Alma. Men vi hoppades ändå att hon bara var lite sen. Hennes pappa var ju sen i talet och haft lite läs- och skrivsvårigheter.

Närmare 3 år kom en del 3-4 ordsmeningar. När hon passerade 3 år började jag känna att hon hade större problem än bara en försening men logopeden kunde inte ge något uttalande då hon hade så svårt att förstå henne. Vid 3,5 år gjordes en till utredning vid NU-teamet. Återigen bedömdes hon vara normalbegåvad och ingen diagnos inom autismspektrum, även om hon ibland kan ha svårigheter (men även styrkor) inom de områdena (social ömsesidighet, variation i beteende och kommunikation). Vid fyra år fick hon diagnosen expressiv språkstörning. Hennes språkutveckling går väldigt långsamt framåt.

Det är nog svårt att förstå hur jobbigt det är att slussas runt bland läkare, psykologer, samtal på dagis, resursansökan, logopeder, och ingen kan ge något hopp att gripa efter. Alla är bara så kliniska och allvarliga. Och att titta kritiskt på sitt barn och ständigt undra över hennes beteende, ”är det där normalt”? Och man vet ju att det måste påverka henne, att föräldrarnas glädje och lättsamhet inte alltid är där, även om man försöker dölja det.

Alma är en otroligt glad, energisk, viljestark och social tjej med mycket humor. Hon gör ofta ett stort intryck på människor med sitt öppna sätt. Hon pratar i ett och är sällan tyst. Hon är kontaktsökande och kommunikativ, pratar gärna med allt och alla. Hon har ett enormt självförtroende. Hon älskar att leka med andra barn, då helst fysiska lekar som att springa, hoppa, dansa etc. Hon är intensiv och tar mycket energi och kraft, är ibland impulsiv och kan ha svårt att koncentrera sig om hon är ointresserad. Hennes humör kan svänga snabbt och blir ofta arg och sur. Men hon ger mycket tillbaka med sin stora charm och kärlek.

Jag vet att det finns bra mycket värre saker ens barn kan drabbas av än språkstörning. Men språket är också en enormt viktig del i livet och i vårt informationssamhälle. Språket är t ex helt avgörande för att klara skolan. Det är en stor sak att inte kunna göra sig förstådd och att inte förstå. Det är känslosamt att ha ett barn som inte kommer igång med talet, och oroande. Hur blir hennes framtid? Kommer hon få problem att skaffa kompisar? Kommer hon få problem i skolan, som vuxen? Hur stora problem? Eller kommer hon att komma ikapp? Ovissheten är nog det värsta.

Alma kallar allt hon tycker om för ”min”, min katt, min pussel, min mamma. Och jag älskar den där lilla ungen, min Alma, alldeles precis som hon är.

14 kommentarer till Min Alma

  1. Vilken tur att Alma har just dig som mamma! Jag har en son med Aspergers syndrom och jag känner igen mig i dina beskrivningar av hur man kan slussas runt. Vi får krama våra barn och använda kärlek och sunt förnuft och så lite till. Tack för att du delar med dig!

  2. Emma skriver:

    Det betyder jättemycket för mig att läsa din beskrivning. Det är som att du sätter ord på mina kändslor. Ibland kan det kännas så ensamt och tungt att hela tiden försöka förhålla sig till sitt barn på olika sätt. Dissikera och observera. Oron för framtiden. Samtidigt njuta och uppleva sin älskade unge, precis som hon är, just nu.

  3. Camilla skriver:

    Å vad jag känner igen vår son i dina beskrivningar! Han säger också ”min” om allt han tycker om ❤

  4. Melle skriver:

    Har läst din blogg flara gånger varje gång stor gråter jag. Du sätter ord på allt som far runt i mitt huvud.

  5. Bodil skriver:

    Även här rinner tårar! Jag har inte ett barn med språkstörning men däremot explosiva utbrott i perioder. Man vill ju orka allt för sitt barn men gör det inte alltid, vilket är en stor sorg för mig. När mitt tålamod inte räcker till henne.

    Jag har inte läst hela din blogg, men jag funderar på om ni tecknar? Eller vad de sagt om det.
    Jag tecknade enklare ord med mina döttrar innan de kunde prata och det är ju otroligt mycket enklare än att prata.

    Kram till er alla fyra i familjen!

    • minalma skriver:

      Hej!
      Tack för din kommentar! Ja, visst är det otroligt jobbigt när man känner att man misslyckas. Och det tar otroligt mycket kraft och energi att alltid vara pedagogisk och tålmodig. Speciellt när man många gånger blir väldigt provocerad när kommunikationen inte funkar. Man gör så gott man kan. Och på många sätt är det barn som är tex explosiva som lär oss hur man blir en bättre förälder.
      Kram!

  6. Bodil skriver:

    Fortsatte läsa din blogg och såg att du har länkat till tecken.

    Kram igen!

  7. Kattis skriver:

    Blir så berörd av det du skriver, all styrka till er!

  8. jeanette skriver:

    Hejsan!
    Jag känner med dig och känner igen mig, jag fann ”lite tröst” från eran situation, för att jag inte va själv. För man kämpar och kämpar…..

    Jag har en 4,5årig pojk, som är sen i språket, har inte fått ”diagnosen” språkstörning. Men har fått hjälp av en logoped sedan han va 2,5år, går fortfarande där. 2dagar i Månaden. Och han har blivit utredd av en psykolog.
    Hon misstänker även autism. Så han ska även utreddas för detta.
    Då hans psykologen och hans logoped och även Bvc sköterskan och deras läkare tycker att han behöver extra stöd. en extra resurs, som sitter med honom några timmar per dag, på förskolan. Men det tycker ju såklart inte våran rektor.
    För att man ska anpassa gruppen efter honom. dessutom har han väldigt svårt med stora grupper, nu ska dem dela upp barnen i mindre grupper.
    Men om de 3fröknarna knappt hinner med det nu och snart kommer det 4 barn till, så från 17 barn till 21 barn, så ska dem bara lösa detta?
    Han har 1,5år till på förskolan, sedan blir de skolan, om han är redo för det då, men de tror jag absolut inte??? VARFÖR VARFÖR kan han inte få den hjälpen??? NUUU, när han behöver den som mest?
    Är väldig frustrerad och arg och speciellt besviken på att man inte blir bemött rätt och att man inte blir tagen på allvar……
    Ps som tur va har min pojk underbara dagis fröknar och han trivs väldigt bra och han har bra kompisar, som förstår honom.
    Fröknarna kämpar på, men jag önskar de kunde få lite arbetsro…..
    Från en ledsen Mor.

  9. Jennifer skriver:

    Jag har också en dotter med Språkstörning. Så himla fint skrivet om din dotter❤️. Din beskrivning på din dotter låter precis som att du beskriver min dotter.
    Här tycker jag att det händer för lite. Vi får bråka oss till varje hjälpinsats & vi har hört i flera år att dom väntar på rätt timing för att ev göra fler utredningar än den som logopeden gör. Min dotter har generell Språkstörning.

  10. Therese skriver:

    Hej! Hittade er fina blogg av en slump. Vår son blir 3 år i januari och ”pratar” bara sitt egna språk. Han kan säga mamma och pappa och några ”egna” ord som bara vi närmast i familjen förstår. Vi går hos logopeder och träffat läkare. Jag och hans pappa är lugna och pratar om detta och har även funderat om han kan ha någon mer diagnos än språkstörning men vi gräver inte för mycket i det. Nu närmar han sig 3 år och har en lillebror på drygt 1,5 år som börjat prata lite. Konkurrensen känner storebror av. Vill så gärna att det lossnar och han kan göra sig förstådd. Hur går det för er nu?

  11. fredrik essen skriver:

    Min pojke kan inte prata. Han fyller 6. Jag vet inte om jag har gjort vad jag kan. Jag tror inte det. Min ex vill inte att jag jagar läkare o skriver brev som jag gjort men jag mår inget vidare själv längre. Jag är så oerhört nära honom , mycket närmare än henne o jag kan känna vad han känner. Ingen fattar nåt han säger. Han kan t ex säga ” tom ” men ska han säga ” thomas ” så liknar det inte ens.
    Jag ser ju själv att det är apraxi men logopeden törs inte ge diagnosen utan säger språkstörning.
    Han kan inte säga en hel mening. Han kan inte säga sitt namn. Han kan inte gå fram till andra barn på gatan så hur i helvete kan alla tycka jag är så dum som vill att han ska få lära sig hela teckenspråket? Han kommer nog göra sig förstådd men då är barndomen borta. Jag får panik att se det fängelse han är inspärrad i men trots det har han en jäkla humor. Och jag gödslar den.
    Orkar inte skriva allt men jag prövar här också precis som familjeliv – finns det nån som har en kille som min så vill nog min pojke träffa honom. Han behöver se att han inte är ensam.
    Kontakta mig gärna på fredrik.essen@hotmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s