Funderingar

Om nån undrar vart jag tagit vägen så är det väl så att jag haft mycket annat/inte varit så sugen på att skriva. Jag gick en kurs nyligen också där det bara var fokus på en själv och det var så otroligt skönt, och så himla viktigt att se sig själv för en gångs skull. Jag har i samband med det, men också under en längre tid, funderat mycket på om jag ska fortsätta med bloggen. Dels beror det på hela det här med vad som är ok att skriva offentligt om sitt barn egentligen, dels om mig själv. Jag känner att jag behöver skifta lite fokus, mindre på svårigheter (dvs språkstörning) och mer på möjligheter. Jag behöver också börja ta hand om mig själv lite mer, jag har burit på mycket oro och negativ stress senaste åren och jag måste hantera det på nåt sätt. Jag har ont i ryggen och huvudet, jag orkar sällan ta mig för saker som jag egentligen tycker är roligt, jag har svårt att koncentrerar mig här och nu. Jag blir också stressad av informationsflödet som jag omger mig av vad gäller sociala medier – om språkstörning och föräldraskap och annat. Sånt som är jätteintressant men det blir ibland för mycket. Hjärnan får aldrig vila.

Jag behöver helt enkelt lägga mer tid på mig själv, promenader, träna, mindfulness, något intresse. Hitta en balans i livet. Och lära mig hantera oron och allt det som jag lever med. Se det positiva. Och det är svårt när det finns en press att vi ska hjälpa vår dotter, när det inte funkar så bra på förskolan med det de ska göra, möten vi ska gå på osv. Och att blogga tar också en del tid och fokus. Det blir ju lätt som med en dagbok, mest fokus på det som är jobbigt i livet. Så den senaste tiden har vi inte gjort något mer än bara varit en vanlig familj. Och det har varit sjukt skönt ska jag säga. Jag har varit på ett samtal på en föräldramottagning och vi ska ses någon gång till och jobba med mindfulness och hur jag ska hantera världen runtomkring. För det är egentligen det som är jobbigt, hemma är allt oftast bra men det är andras syn på Alma som stressar mig, både ”professionella” men också vardagens små möten med andra. De som ser svårigheterna och som granskar henne. Vad gäller bloggen har jag inte bestämt mig, kanske finns det plats och mening med den i det här nya, eller så behöver jag tid bort från datorn och informationsflödet. Jag vet inte riktigt än. Men tack i alla fall till er som läser och stöttar och delar med er, det känns skönt att det finns andra som förstår en och som går igenom liknande saker. Ni är välkomna att fortsätta höra av er! Jag läser men är inte alltid så snabb på att svara…

Något på vägen är den här fantastiska historien om en pojke med autism och hans mamma och hur de gick mot alla rekommendationer och bara följde barnet istället. Det är precis det jag menar med det här med inlärning. Alla är olika och vi måste bemöta barn utifrån deras intresse och motivation och tro på att lösningen finns i oss själva. Barnen vet vad de behöver, vi vuxna måste bara se det och sätta våra egna föreställningar år sidan.