Året som gått

Tänk att det gått ett år redan, känns inte så länge sen som jag summerade 2012… Det har varit ganska lugnt på bloggfronten under året, kanske har jag inte känt så stort behov av att skriva. Dessutom har det varit mycket både på jobbet och med flytt. Men det har varit en del stora saker, som byte av avdelning på förskolan och ny logoped.

Om 2013 skrev jag så här för ett år sen:

Vad som väntar 2013 återstår att se. Jag hoppas på många framsteg… Jag hoppas att Alma fortsätter vara den coola lilla människa hon är. Jag hoppas att hon får fortsätta vara omtyckt bland kompisarna på förskolan. Jag kan också tänka mig att logopeden under året sätter en ny diagnos. Nu har Alma ospecificerad språkstörning men logopeden ska göra nya tester under våren och kanske kommer hon kunna definiera språkstörningen mer efter det. Jag ”hoppas” på expressiv språkstörning av måttlig grad (bättre prognos…) men anar att det blir en grav generell språkstörning.

För min del hoppas jag att 2013 blir ett närvarons och nuets år. Att jag kan vara mer här och nu och inte tänka för mycket på framtiden.

En del av förhoppningarna slog faktiskt in, vi fick en diagnos, och det blev expressiv språkstörning. Det var väldigt skönt att äntligen få lite mer klarhet. Alma har också fortsatt vara den fina lilla människa hon är, hon verkar trivas på förskolan och har kompisar. Hon leker fortfarande mest med sin bästis men även med vissa andra (tyvärr mest med 09:orna som hon ju inte kommer gå i förskoleklass med…). När min man var med henne en dag på förskolan gjorde hon en sån fin sak som verkligen visar hur go hon är. De var ute och lekte på gården. Alma hängde mest med pappa men så såg hon plötsligt att en pojke från hennes avdelning stod ensam och grät. ”Oj, Pelle gråter”, säger hon och pinnar iväg till honom. Hon frågar vad som hänt och han förklarar gråtande att han inte fick plats på gungan med två andra kompisar och att han då inte fick vara med. Alma tar hans hand och stövlar iväg till de andra killarna. Hon frågar om Pelle inte fick plats och säger att han är ledsen. De står och pratar lite och Alma försöker hjälpa till att lösa det. Ungefär då gick Johan dit och föreslog att de kunde sitta alla tre på gungan om en av de satt i mitten. Pelle sätter sig i mitten och alla är glada och nöjda. Alma går därifrån och fortsätter med det hon gjorde innan. Så himla cool hon är som trots sina språksvårigheter ändå på eget initiativ ser en konflikt, går in och medlar och kan vara med och lösa det!

Hur blev det med språkutvecklingen under året? Jag tycker att det gått långsamt fram, ibland nästan hopplöst långsamt. Sen händer det säkert mer än man själv lägger märke till när man är mitt i det. Men jag tycker nog att de största framstegen skett nu på slutet. Det är mycket lättare att få med sig henne på språklekar (vilket kanske bottnar i att hon faktiskt gjort så pass stora framsteg att det är roligt att vara med nu). Det största framsteget är nog hennes intresse för bokstäver, hon är otroligt duktig på att ljuda, och snabbt, hon kan nästan alla bokstäver även de som vi inte själva tränat på hemma. Hon gillar också att skriva om man först skriver ordet så hon kan skriva av. Kanske ger bokstäverna henne också en lite större förståelse för ljuden. Det känns kul att vi kommit till den här punkten och att vi gjort det genom hennes egna motivation, och inte med belöningssystem eller liknande. Vi har legat lågt och ”tränat” väldigt lite när hon inte varit intresserad (och ja, det har ibland varit stressande) men desto mer när vi ser att hon själv börjar tycka det är roligt. Och vi måste nå henne där hon tycker att det blir kul, med drama och teater och kreativitet. Jag vill tro och hoppas att det är viktigt för att orka hålla ångan uppe. En annan stor förändring är att Alma och hennes lillasyster blivit mycket mer tighta och har väldigt roligt tillsammans och leker jättemycket (hmm ja och bråkar så klart också). Det tror jag också gynnar hennes språk och särskilt att leka med något som (än så länge) ligger efter henne och där hon kan styra lite mer än med jämnåriga.

För min del vet jag inte hur bra det gick med närvaron och leva i nuet… Jag har visserligen landat ganska mycket i vår situation men tankarna på skolan kommer allt närmare. Och jag är väldigt orolig för hur det ska gå, både med inlärning men kanske mest med kompisarna.

Så 2014… Undrar vad jag skriver om ett år? I år väntar den stora händelsen att börja förskoleklass. Jag är orolig att hon kanske inte får plats i den skola där hennes kompisar kommer gå och som ligger mittemot förskolan eftersom vi enligt närhetsprincipen tillhör en annan skola. Så det kanske blir en strid… Snart nya tester hos logopeden också, får se om hon får någon annan diagnos. Så hoppas vi väl som vanligt på att ett under ska ske med språket… Eller åtminstone en hel del framsteg. Det skulle vara skönt om hon kunde börja förskoleklass och göra sig lite mer förstådd. Mig själv får jag jobba vidare med, kanske framför allt att hantera oron och Almas humörsvängningar. Vara mer positiv och här och nu. Tro på att allt löser sig och blir bra på nåt sätt.

God fortsättning till alla er kämpande barn och föräldrar. Hoppas 2014 blir vårt år!

Annonser
Det här inlägget postades i Annat i livet, Föräldraskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s