This too shall pass

Just nu känns det som att vi kommit in i en ny ”fas”. Sist när det var som värst var när Alma var 2,5-3,5 år ungefär. Och nu vet jag inte om det är 4-årskrisen eller vad det kan vara. Kanske har hon bara varit trött på sistone, förkyld och förväntningar inför 5-årskalaset? Men det är stora humörsvängningar, minsta motstånd så blir hon sur, arg, gråter, låser sig, smäller i dörrar, skriker… Tusen gånger om dan känns det som. Jag försöker behålla lugnet, försöker bryta den onda spiralen, men även mitt tålamod har en gräns. Ibland känns det som jag bara ger och ger och ger och det hjälper ändå inte. Jag vill ju vara en bra förebild och förälder men till slut har jag ingen empati kvar. Almas humör lyckas trycka på nån knapp i mig och det tär verkligen på mig all den här negativiteten. Jag ser ju att hon har det jobbigt men jag vet inte hur jag ska hjälpa henne eller nå fram.

Men det är verkligen inte bara Alma som för liv. Sen har vi tvååringen också. Inte sällan triggar de varandra och bråkar om allt. För de mest intressanta saker är ju dem som den andra råkar ha för stunden… Känns ibland som att öronen ska ramla av innan de blir stora.

Jag antar att det är så här de flesta har det. Minus språkstörningen då. Tyvärr blir det väl inte bättre av att det brister i kommunikationen. Man kanske kan orkar ladda om mer som förälder när man mellan varven faktiskt kan föra en konversation med sitt barn. Höra sitt barns funderingar och tankar och idéer. Ibland hör man en förälder och barn i Almas ålder gå och småprata om allt mellan himmel och jord och det känns som om det måste göra en hel del för närheten att kunna prata med varann på det sättet. Det är så klart helt meningslösa tankar men ibland kan jag inte låta bli att undra hur det hade varit om hon inte hade språkstörning; hur hade hon varit, hur hade vår relation varit, hur hade vårt liv varit? Men ja, då hade hon kanske inte heller varit just den hon är, och allt vi lärt oss genom henne.

Det är klart att det finns massa fina stunder också och hon är en fantastisk person. Hon kan vara sprudlande och full av positiv energi och fånga andra med sin karisma. Men det är slitsamt som tusan med hennes humör. Envishet och vilja är så klart inga dåliga egenskaper men i längden är det oerhört frustrerande när det känns som en envägsrelation. Då sitter man där i tystnaden när barnen somnat och det känns rätt tungt allting. Egentligen är det nog min inställning som är fel, jag fokuserar för mycket på det som är jobbigt. Jag antar att man får intala sig att ”this too shall pass”. I hope.

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap, Trotsålder och konflikthantering. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till This too shall pass

  1. Elin skriver:

    Känner igen mig i det du skriver!
    Här hemma har vi nu de två yngsta barnen i åldrarna 5,5 år samt 3 år o 10 mån, som sedan några veckor tillbaka befinner sig i en trotsperiod, vilket är oerhört tärande för föräldern i synnerhet.
    Min upplevelse är att barns trotsperioder kan vara lika jobbiga oavsett om barnet har ett språkhinder eller ej, men att det skiljer sig på trotsets intensitet beroende på vilket barn man har framför sig.
    Syskonavund kan man ju som förälder utnyttja i situationer som, om den äldsta ex inte äter upp sin mat, kan man ju som förälder säga i stil med ”om inte du vill ha mer av din mat så ger jag den till lillasyster/lillebror”, har vips (om turen infinner sig) mumsar den äldsta i sig maten!
    Natti natti

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s