Hej vardag!

Vardagen är igång. Fullt ös på jobbet. Vårt hem är fortfarande något av en byggplats. Men vi får i alla fall bo hemma igen. Alma har bytt avdelning på förskolan och går med de äldsta barnen. Det är ganska många barn och större än förra avdelningen. Men första dagen jag hämtade henne var hon stolt som en tupp och allt har gått jättebra. Personalen är toppen; trygga, lugna och stabila och de flesta är gamla i gemet. Alma har börjat söka sig bort lite från sin bästis Albin och vill leka med andra barn. Det känns som att hon trivs väldigt bra och kanske får lite nya utmaningar som ligger rätt i tiden för henne. Själv känner jag mig lite vilsen. Känner ju inte personalen än och jag vet inte om de vet så mycket om språkstörning eller hur de bemöter det hela. En pedagog har fått ansvar för Alma och vi ska ha möte snart. Då kanske det klarnar lite.

Dessutom ska Almas logoped sluta, i dag var sista gången Alma var hos henne. Känns lite konstigt. Hon är ju den enda som varit med från början. Den nya logopeden var med i dag också och hon verkar gullig. Jag tror Alma kommer gilla henne. Hoppas att hon är bra också. Hon verkade ganska nyexad men jag hoppas att det inte behöver vara negativt.

Och vad vi ska göra för att ”träna” med Alma hemma känner jag mig också lite vilsen kring just nu. Vi behöver kanske sitta ner och planera lite. Främst blir det väl ljuden, om vi kan hitta nåt sätt att få med oss henne på tåget. Och bokstäver. Hon sitter ofta och plitar och försöker skriva. Det är roligt. Tur att Johan är lärare i just svenska för barn i yngre åldrar. Nu börjar ju Alma komma upp i den åldern att han har massa bra input. Viktigt är tydligen att fokusera på en grej i taget under en tid och sen byta. Alltså inte göra för många olika saker samtidigt.

Så ja, allt är egentligen bra. Alma är glad och mår bra. Det viktigaste. Men jag känner mig lite vilsen som sagt. Det är mycket nytt. Och det händer mycket på alla fronter så jag känner mig ganska stressad, det är mycket som ska roddas och hållas koll på. Och då blir allt jobbigt till slut, som att boka om en tandläkartid till Alma blir liksom lite större än vad det egentligen borde vara. Men bara för att man har tusen andra grejer i huvudet så blir det overload till slut. Jag har mina små kom ihåg-lappar överallt som ska bockas av. Lite känsla av kontroll. Men jag hoppas att det snart ska lugna ner sig när renoveringen är färdig och vi når en dead-line på jobbet. Fast det är väl bara I-landsproblem när man tänker efter lite. Alltså dags att plocka fram en Häagen Dazs och kolla på film. Trevlig kväll!

bokstäver-2

Annonser
Det här inlägget postades i Annat i livet, Hos logopeden, På förskolan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s