Bloggpaus igen och några ord på vägen

Nu är det dags att leva lite nomadliv under ett par veckor medan hantverkare gör sin magi här hemma. Under tiden ett utdrag från ett av mina första inlägg om att acceptera saker som de är. Vi ses!

”Mamma är satans duktig på att ta saker med ro och att acceptera världen och livet som det är. Och att vara positiv. Det blir kanske så när man gått igenom mycket, man kan inte hetsa upp sig över saker som i ett större perspektiv är ganska oviktiga. Hon sa någonting i den här stilen. Almas framtid vet vi ingenting om. Vi vet inget om de förmågor hon kommer att ha. Vi vet inte på vilket sätt hon kommer att kompensera för sina svårigheter. Men hon har alla förutsättningar att bli en lycklig och framgångsrik person. Att hon har språksvårigheter säger ingenting om hur hennes liv kommer att bli och har ingenting med hennes lycka eller möjligheter att lyckas att göra. Det finns de som har allt man kan önska här i livet som är fullkomligt olyckliga. Almas framtid är inte skriven och hon har alla möjligheter. Och det är det som är det viktigaste. Och det man har i hjärtat.

Det här med acceptans skriver Ingegerd Gavelin (”Att möta sitt barn – och sig själv”) så bra om. Acceptans handlar om ”att kunna se saker som de är utan att vara upptagen av hur man skulle vilja att det ska vara istället. Det är som det är – antingen vi vill eller inte. När vi lägger energi på önskningar eller farhågor om hur det skulle kunna vara istället, förlorar vi i närvaro.” … ”I acceptansen ligger att kunna vara tillsammans med barnet utan tankar på hur det borde vara. Vi fastnar lätt i att se saker på ett sätt, ofta på grund av våra automatiska tankar och känslor. När vi kan leva i acceptans kan vi vara öppnare för nya sätt att se och nya möjligheter.”… ”Varje barn måste hitta sin väg. Varje barn behöver bli älskat, inte bara för sina lätta, behagliga sidor utan också för sina svåraste sidor. Om han blir det, behöver han inte försvara sig och då kan han växa och mogna.”

Tänk om den positiva inställningen kunde finnas med på alla jobbiga samtal inom skola och sjukvården, då kanske man skulle gå därifrån med lite lättare steg nästa gång. Det måste finnas hopp.”

IMG_0456

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap, Hoppfullt och glatt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s