Känslornas yin och yang

Vi är på dagläger på en liten gård. Alma får ta hand om djuren, ge mat och vatten till getterna och kaninerna och grisarna. Hämta ponnyerna från hagen. Borsta, kratsa hovar och klappa. Hon är glad och lycklig. Hon älskar att pyssla om djuren och få styra och ställa. Jag är den oroliga mamman som betraktar. Glad över hennes lycka och samtidigt svårt att bortse från käpparna i hjulet. Hon tyr sig till de vuxna och leker hellre med dem fast jag vet att hon inget hellre vill än att leka med andra barn. Tipspromenad. Jag ser att hon inte hänger med, inte hinner ens förstå frågorna innan någon annan har svarat. ”Hur många spenar har en ko?”, ”Vad heter pappa get?”, ”Hur många ägg lägger en höna om dagen?”, ”Hur många månader är en häst dräktig?”. Kan fyraåringar sånt? Förmodligen inte, men de förstår frågorna eftersom de kan orden och lär sig när de hör svaret. Och vips har de fått ny kunskap som läggs på det växande lagret av vad de redan vet. Jag ser att Alma är ointresserad, förmodligen inte förstår vad det går ut på, och drar i frökens arm. Hennes kunskapslager har inte vuxit. Och därför ökar barn med språkstörning sitt kunskapsförråd mycket mycket långsammare än andra barn.

Alma älskar hästar. Älskar. Hela dagarna galopperar hon runt och smackar på sin fantasihäst. Hon har ridit ganska mycket men igår fick hon två drömmar i uppfyllelse: leda en häst själv och rida själv. Det var en stor dag med andra ord. Första ridlektionen. Instruktionerna haglar. Ner med händerna, skänkla, smacka, göra halt, svänga åt vänster och höger, gå på volt, vända snett igenom. Hon får kämpa med motoriken. Det är svårt att veta vilken tygel hon ska dra i för att svänga åt rätt håll, skänkla utan att dra i tyglarna samtidigt. I vanliga fall ger Alma upp innan hon ens har försökt när hon inser att det är något hon inte kan. Alma tittar upp på mig med blossande kinder under den något för stora hjälmen. Hon är inte alls besvärad av att det är svårt. Hon har ingen tanke på att ge upp. För lyckan lyser i hela hennes ansiktet.

Och min lycka och stolthet bara blossar i hjärtat. Men lyckan i att vara mamma till Alma ackompanjeras alltid av ett sting av beklämdhet och sorg i mig. Jag vill bara att hon ska få komma till sin fulla rätt. Och det är svårt när orden inte fastnar i minnet, när orden sedan är svåra att få fatt i bland röran av andra ord i hjärnan, och när man väl får tag i rätt ord så låter det inte som man tänkt sig och hamnar i fel ordning så att den man försöker förmedla till inte förstår eller inte orkar lyssna färdigt. Jag balanserar mellan känslornas ytterligheter, yin och yang. Precis som hon också gör.

När det är dags att gå hem från hästarna låser hon sig. Den där rena lyckan i ansiktet, hennes öppenhet tonar bort och hon stänger dörren om sig. På ett sätt som jag inte sett på länge nu. Hon går in i ett ”mode” som vi kallar det. Inte helt lätt för andra att se men vi ser på en kilometers avstånd. Hon förvinner från radarn liksom, slutar kommunicera. Hon går inte att få kontakt med, hon samverkar inte längre, ger inte och tar inte. Fingrarna håller grimman i ett järngrepp och hon vänder bort blicken. En annan förälder kanske skulle sucka lite och ta det med ro. Men i min värld undrar jag om de missat något där på NU-teamet. Är det inte autism ändå? Eller är det språkstörningen som spökar? Eller helt enkelt bara hennes personlighet? Är det ena eller andra beteendet normalt? Det är såna tankar jag tänker som mamma till ett barn med språkstörning. Man släpper aldrig garden. Man måste alltid vara närvarande och läsa av alla situationer. Det suger kraft och energi. Det är inte som att vara mamma till lillasystern direkt. Guppa fram på ett stilla hav. Och man förstår hur livet nog är för alla som har ”normala” barn. Visst finns det saker att oroa sig för eller sånt som är jobbigt då också men i det stora hela är det ganska lätt. I vissa stunder när oron släpper kan jag föreställa mig hur det måste vara. Som när en smärta släpper från kroppen, och ett lugn sprider sig. Jag har gått med den här ”smärtan” i tre år så när den ibland ibland släpper blir jag påmind om hur det var innan. Och i det där underbara lugnet så vill jag bara gråta för jag vet att den snart försvinner igen och jag önskar att den skulle stanna kvar. Tänk att inte behöva oroa sig hela tiden.

För andra som har ”normala” barn är det kanske lätt att tycka att språksvårigheter inte är någon big deal. Det kommer ju bli bra sen när hon lär sig att prata. Det är klart, man kan se på saker och ting från olika vinklar. Och jag försöker verkligen att tänka positivt, försöker verkligen tränga bort de där orosfåglarna som kretsar över mig. Som jag har så lätt att bli fångad av. Jag håller fast vid alla fantastiska sidor Alma har. Hennes personlighet som många gånger kompenserar för det verbala språket. Jag försöker tänka att det kommer bli bra. Åtminstone på sitt sätt.

smultron-2

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap, Språkstörning. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Känslornas yin och yang

  1. Anonym skriver:

    Du sammanfattar hur det är att vara mamma till ett barn med språkstörning så fint!

  2. Elin skriver:

    Vilken fantastiskt beskrivelse, så rörande och jag känner till viss del igen mig i vad du så målande får ner i text. Hur det stundtals kan kännas som förälder till ett barn med språkhinder.
    Framöver kanske din blogg text kan bli till en inbunden bok, och ge stöd till framför allt föräldrar, vars barn har olika former av språksvårigheter. TACK!

  3. Katarina skriver:

    Oj vilken fin text. Vår son ska precis utredas av NU-teamet och jag känner igen mig på pricken i det du skriver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s