Vackra skitsommarsöndagkväll

Då har man kommit hem efter en natt borta. Ungarna skriker efter uppmärksamhet, klättrar på mig, leker hårdhänt med varandra, skrattar, skriker och gråter om vart annat. Intensiva och onåbara. Och jag får bara panik. Bort med dem. Håret börjar växa i ansiktet när varulven vaknar. Hulken blir grön. Skitmorsan är här. Reser mig och går iväg och de ramlar som små björnungar när klorna tappar greppet om mina ben och armar. Arg och trött och instängd. De följer efter och hoppar runt i sängen när jag ska byta lakan. Ut med er! Och smäller hårt i dörren. Så var det med den mysiga stunden att komma hem.

Alma vill alltid att jag ska natta henne. Alltid, alltid alltid. Men ikväll blev jag förvisad till lillasyster. Så där fick man ligga i rummet bredvid och höra ”Gittan och älgbrorsorna” från stereon genom väggen. Då har man varit riktigt usel kan jag lova. Där kunde jag gott ligga och känna på det dåliga samvetet. Fundera över hur många timmars terapi man just blivit betalningsskyldig till.

Vet inte om det var mitt dåliga humör som fick mig att tänka på språkstörningen. Eller om det var språkstörningen som fick mig på dåligt humör från början. Så evigt trött på det. Att orden inte fastnar. Att orden inte kommer fram. Att orden låter konstiga. Jag längtar tills hon blir större, men varför egentligen? Det här försvinner ju inte. Det kommer inte bli bättre med tiden. Visst kommer hon bli äldre. Men hon kommer blir en 6-åring med språkstörning. En 14-åring med språkstörning. Hon kommer alltid ligga år efter. Och jag kommer väl längta tillbaka till när hon var liten istället. När det fortfarande inte fick några större följder. Tänker på alla ord från andra föräldrar, all hopplöshet och kamp och utanförskap. Är det dit vi ska? Finns det nåt jävla hopp? Finns det något annat än skräckhistorier? Det var längesen det kändes så här svart. Ge mig ett halmstå att gripa efter för jag behöver det nu.

Jag hatar det. Språkstörningshelvetet. Den osynliga tvångströjan.