Att träna eller icke träna, det är frågan

Ett stort stressmoment för många föräldrar till språkbarn är det här med språkträning. Några få barn kanske tycker det är roligt men de flesta föräldrar gissar jag får mer eller mindre dra fram det. Varför tvingar man då? Jo, det är ju självklart – för att man vill hjälpa sitt barn. För man måste göra något. Vi har verkligen fått känna av den där stressen när man har ett barn som vägrar, så jag förstår frustrationen. Har hört om flera föräldrar som till slut mutar, hotar (indragen veckpeng) eller belönar sina barn för att göra det de ”ska” (värst är nog exempel där belöningen består av egentid med mamma eller pappa eller kärlek som man borde få oavsett vad man presterar). Vilket, åtminstone för äldre barn, innebär ren bordsträning. Jag förstår att det är av välvilja, frustration och omtanke, men för mig känns det inte som den bästa vägen att gå. Dessutom ber vi barnet att fokusera, träna och blotta det som hen har allra svårast för. Extra bomullsvantar bara av den anledningen.

Vi har diskuterat det här en del hemma. Jag är emot mutor, hot och/eller belöningar när det kommer till inlärning (och i föräldraskapet överlag, dock inte sagt att det inte slinker ur en eller annan av ovanstående i vissa situationer). I det stora hela tror jag min man och jag är överens om att det mer bidrar till en ond spiral än något annat. Det jag sa sist vi pratade var: men ok, vad händer om vi låter henne välja då? När hon är redo och motiverad så finns vi här. Men vill hon inte så behöver hon inte. Om vi bara släpper alla krav och följer henne istället. Vad skulle hända då? För jag är helt övertygad om att intresset, viljan och motivationen måste finnas inuti henne. Inga mutor eller hot eller ens belöningar kommer att plocka fram det. Inte äkta i alla fall. Eller bestående.

Självklart betyder det inte att vi inte gör något som är språkstimulerande alls. Språket finns ju hela tiden; vi pratar, leker, sjunger och läser. Förskolan gör massor av saker som stimulerar språket, inte minst alla barn runt omkring som är små språkmotorer. Och vi fortsätter smyga in ljuden och bokstäver så kravfritt och lekfullt som möjligt. För jag tänker att ett litet försprång när skolan börjar eller åtminstone lite förförståelse kommer vara bra för hennes självförtroende. Men utan att kräva att hon deltar eller presterar något. Vi går framåt när det går och backar när det inte går. Och vi går till logopeden. Alma tycker det är roligt att gå dit och det har blivit så självklart eftersom hon gått dit en ggn/vecka sedan hon var 2 år. Men om hon skulle vilja sluta så måste det också vara ok.

Såg en så bra grej på youtube (Neil deGrasse Tyson: Want Scientifically Literate Children?) om hur man får barn intresserade av vetenskap.

I’m often asked by parents what advice can I give them to help get kids interested in science? And I have only one bit of advice. Get out of their way. Kids are born curious. Period. You’re overturning rocks. You’re plucking leaves off of trees and petals off of flowers, looking inside, and you’re doing things that create disorder in the lives of the adults around you. And so what do adults do? They say, ”Don’t pluck the petals off the flowers. I just spent money on that. Don’t play with the egg. It might break. Don’t….” Everything is a don’t. We spend the first year teaching them to walk and talk and the rest of their lives telling them to shut up and sit down. So you get out of their way. And you know what you do? You put things in their midst that help them explore. Why don’t you get a pair of binoculars, just leave it there one day? Watch ‘em pick it up. And watch ‘em look around. They’ll do all kinds of things with it.

Jag tror på det. Att inte lägga sig i hela tiden. Låta de utvecklas i sin takt. Och efter sina intressen. Ja, det är sjukt svårt att släppa taget när utvecklingen inte går som den förväntas. Jag säger inte att det är lätt. Och för att vara tydlig, det handlar inte om att ge upp eller sluta stötta och hjälpa sitt barn, utan snarare att låta barnet styra. Istället för att tvinga göra mer som Neil säger: Hjälp de att upptäcka. Lägg små stenar framför dem att vända på.

Läs mer: Därför är jag kritisk mot belöningssystem för barn av Petra Krantz Lindgren.

Min favoritbok om föräldraskap: ”Växa – inte lyda”, Lars H Gustafsson.

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap, Leka med språket, Språkstörning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s