Litar jag på att Alma kommer fixa livet?

Läste att en föräldracoach sagt att ”oro inte är kärlek utan brist på tillit”. Funderar lite på det där. Jag oroar mig ju mycket för Alma. Inte så mycket för hur det är just nu, hon verkar må bra och ha kompisar osv, men mer för framtiden. När hon börjar skolan t ex. Min man blir ju irriterad ibland på att jag utgår ifrån att allt ska bli hemskt och dåligt och svårt. Han menar på att vi vet ju inte hennes kapacitet, vi vet inte att skolan kommer vara dålig. Jag skulle nog inte säga att jag tror att min oro är lika med kärlek för det har jag aldrig sett det som. Däremot mitt sätt att ha kontroll på situationen. Det är oron som gör att jag söker information, att jag är beredd och redo att kämpa. Jag tänker väl att om jag inte är orolig så skulle jag gå runt med inställningen ”allt löser sig” och då kanske det inte skulle göra det. Ingen annan än vi föräldrar kommer ju se till att vår dotter får rätt stöd och hjälp.

Just nu är jag orolig för att hon ska byta avdelning på förskolan till hösten. Vara yngst bland massa femåringar och i underläge. Personal som inte vet vad språkstörning är, som inte varit med hela tiden, som inte vet vad hon behöver. Att hon ska bli ensam och inte hänga med i lekar osv. Johan tänker tvärtom; äldre barn = mer engagerade pedagoger som är mer intresserade av pedagogik. Att förskolan kommer göra en bra och professionell övergång och att vi lugnt kan överlåta det till dem. Alma känner ju dessutom alla pedagoger på förskolan även om inte vi gör det. Även om jag inte kan tänka lika positivt som han så kanske det är så att jag ska ha mer tilltro till att det kommer bli bra. Kanske får oron för stort utrymme ibland, det kanske påverkar Alma utan att jag är medveten om det. Det kanske inte alls är så att jag har kontroll på situationen bara för att jag tänker mycket på det. Och att det kanske är så att det bottnar i att jag inte litar på henne? Att hon fixar det. Skolan och kompisar och livet. Vi har ju blivit imponerade förut över vad hon faktiskt klarar. En annan del i oron är att jag nog inte heller litar på de runtomkring henne. Att de är kompetenta och insatta. Men det vet jag inte heller om jag riktigt kan släppa helt förrän jag ser det…

IMG_7741

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap, På förskolan, Språkstörning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s