Ett utvecklingssprång

Ofta får man höra om barn som varit sena i talet att de plötsligt börjat prata, att det bara lossnat. Det har ju vi aldrig upplevt. Snarare har det varit kortare perioder av små, knappt märkbara skutt framåt. Några nya ord, några meningar, men kanske egentligen bara märkbart för oss i familjen. Nu när Alma fyllde fyra år måste jag ändå säga att det hänt något. Inte att det lossnat helt plötsligt, men att hon i alla fall har en period av ett av de större sprången framåt som jag sett hos henne. Dels tycker jag att hon pratar i mycket längre meningar, inte korrekt vad gäller ordföljd och grammatik, men i alla fall fullständiga meningar, försök till att berätta om saker och förhandla. Många nya ord och uttalet går framåt. Jag märker att andra förstår åtminstone en del av det hon säger. Tycker också att hon verkar förstå mer, jag märker sällan att hon inte hänger med, fast det är ju så klart väldigt svårt att veta på vilken nivå det är jämfört med andra barn i hennes ålder.

Men den kanske största förändringen är hennes humör och lekar. Hon leker mycket mer och leken lockar henne, ofta går det framför TVn till och med vilket är en stor förändring. Och det som hänt är att hon verkligen kastat sig in i fantasileken. Antingen rollekar eller så leker för sig själv, t ex med playmo bondgården som hon fick när hon fyllde år. Vi kan höra hur hon pratar och gör röster till djuren och gubbarna. Helt underbart att lyssna på. På förskolan säger de att hon utvecklats enormt den sista tiden och hon verkar väldigt glad på dagarna. Så på det känns det som att något stort ”lossnat” för henne.

Det enda som känns lite tufft är väl att hon verkar bli mer och mer medveten om sina språkproblem. Hon har sagt flera gånger under helgen, när hon inte kunnat få fram det hon försöker säga, ”jag kan inte prata” och så blir hon uppgiven. Det är väl tyvärr oundvikligt men gör ont i hjärtat.

Annonser
Det här inlägget postades i Hoppfullt och glatt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ett utvecklingssprång

  1. Emma Widegren skriver:

    Härligt att det går framåt, försök att tänka på att när man är med sitt barn så mycket som man faktiskt är i en familj så är det svårare att märka de gradvisa förändringarna. Personer som träffar barnet mer sällan brukar däremot se framstegen.

    TACK för den lysande idén! Jag har gjort en veckocirkel nu, bara att ladda hem!

    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s