Vad innebär språkstörning?

Fick tips från en logoped att läsa ”Barn utvecklar sitt språk” av Louise Bjar m fl (Studentlitteratur). Boken är uppbyggd i några olika kapitel som handlar om olika aspekter av barns språkutveckling, både den normala och när den avviker, och varje kapitel är skriven av en expert på just det området. Boken riktar sig till alla som i sin verksamhet möter barn i färd med att utveckla sitt språk; lärare, specialpedagoger, talpedagoger, logopeder osv men jag tycker den är väldigt lättläst och intressant även som förälder. Det är verkligen fascinerande hur otroligt komplext språket är, som vi oftast tar för givet. Och hur avancerad vår hjärna är. Fantastiskt hur ofta det ändå blir rätt. Jag tänkte sammanfatta kapitlet ”Att bedöma barns språk och kommunikation” av Kristina Hansson, docent och logoped, som handlar om språkstörning. En del är också taget från kapitlet ”Bokstavsbarnen och bokstäverna” av Barbro Bruce (handlar dessutom om utredningar och diagnoser) och ”Elever med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi” av Ingrid Häggström.

Det komplexa språket

I dagens informationssamhälle är språklig och kommunikativ kompetens nyckelförmågor eftersom det ställs stora krav på dessa. Språket är även ett verktyg för att inhämta kunskap och färdigheter. Språket är viktigt för sociala relationer och självförtroendet. För att lära sig ett språk krävs att barnet lär sig betydelser, ordböjningar och principer för hur ord kombineras. Även att behärska ljudsystem, artikulation, betoningsmönster och satsmelodi. Barnet ska lära sig att själv producera språk och förstå vad andra säger. Inte så konstigt att det finns barn som inte lär sig språk lika snabbt och lätt som andra.

Språkstörning hos barn

Språkstörning är ingen enhetlig diagnos utan ett samlingsnamn för olika språkliga problem. Språkstörning innebär att ett barn inte utvecklar språket som förväntat. Språkutvecklingen kommer ofta igång senare och går dessutom långsammare. Språkstörning kan vara relaterat till andra handikapp som t ex utvecklingsstörning, neuropsykiatriska diagnoser, autismspektrumstörningar, DAMP/ADHD samt hörselskada men kan även uppstå utan att dessa problem finns med i bilden. Språkstörning är en mycket vanligt förekommande diagnos under förskoleåren. Språkstörning utan påvisbar orsak förekommer hos ca sju procent av alla femåringar. Denna siffra sjunker med stigande ålder. Språkstörning förekommer oftare hos pojkar (2-3 ggr vanligare). Grav språkstörning, dvs när barnet har problem med flera olika språkliga nivåer, drabbar ca en till två procent av alla barn.

Hur upptäcks språkstörning?

Logopeder utreder, bedömer och behandlar barn med språksvårigheter. Språkstörning diagnosticeras vanligtvis i förskoleåldern av logoped, oftast på remiss från BVC. I dag kan man identifiera barn i riskzonen i allt yngre ålder. På 70-talet kom de flesta barn till logoped vid sex års ålder, på 80-talet vid fyra år och 90-talet ca 2,5 år. Nu finns även en kommunikationsbedömning vid 18 mån på BVC. Allvarligare språkstörningar som inkluderar språkförståelseproblem manifesteras tidigare än lättare språkstörningar. Syftet med tidig screening är att så långt som möjligt förebygga framtida problem, dvs att identifiera barn i riskzon, inte primärt att ställa en diagnos. Det finns inget välgrundat klassificeringssystem av språkstörning beroende på att det är en mycket heterogen grupp och att den ändrar skepnad dels över tid hos det individuella barnet men även beroende på situationen och de krav som ställs. I Sverige tittar man i första hand på om problemen enbart är fonologiska eller artikulatoriska, om de är mer expressiva (språkproduktion) eller mer impressiva (förståelse). I andra hand delar man in efter vilka språkliga nivåer som drabbats.

Olika typer av språkstörning

De språkliga nivåerna är: fonologi (uttal), lexikon (ordförråd), grammatik, semantik (begrepp)/språkförståelse och pragmatik (verbalt samspel). Ju fler nivåer som är drabbade desto allvarligare är vanligtvis språkstörningen. Den lättaste språkstörningen är när barnet enbart har problem med fonologin, dvs uttal. Svårare form av språkstörning innefattar även grammatik och språkförståelse. Grammatiken kan innebära problem med att böja ord, att använda funktionsord (t ex har och är) och att få till rätt ordföljd. Svårare form av språkstörning kan även innebära problem med prosodin, att barnet betonar ord eller satsmelodi på fel ställe (Alma uttalar t ex ”den här” med betoning på ”den” istället för ”här”). Lexikala problem innebär begränsat ordförråd, svårt att mobilisera (plocka fram ord ur minnet) samt att organisera ordförrådet (svårt att förstå kategorisering och överordnade begrepp). Bristande ordförråd leder ofta till problem att förstå vad andra säger, inte bara ord men även grammatik (böjningar och ordföljd). Det kan också vara svårt att förstå uttryck som ”äta som en gris” och svårt att återberätta saker. I Sverige brukar man i första hand titta på om språkstörningen är enbart fonologisk, främst expressiv (språkproduktion; uttal och grammatik) eller främst impressiv (språkförståelse; ord- eller satsförståelse). Generell språkstörning innebär att det finns både expressiva och impressiva problem. I andra hand delar man in efter vilka språkliga nivåer som är drabbade (t ex semantik eller pragmatik). Förutom skillnader i typ så varierar även graden av språkliga problem (1-5 eller mild, måttlig och grav). Språkstörning kan även leda till svårigheter att kommunicera med andra människor, framför allt med personer som inte känner dem väl eller i situationer där det ställs stora krav. Det kan leda till frustration eller att barnet undviker att prata.

Olika sätt att behandla

Hur barn med språkstörning behandlas varierar och beror på vilken bedömning som görs av språksvårigheterna (i kapitlet redovisas hur bedömningen går till och vilka tester som finns men jag går inte i på det här) och hur mottagligt barnet är. Ibland kan det räcka med att föräldrarna får råd om språkstimulans och ibland behövs enskild behandling hos logoped och regelbunden kontakt med förskolan. Barn med grav språkstörning kan även placeras på språkförskola. Andra åtgärder kan vara att kontrollera barnets hörsel eller remiss till psykolog och/eller barnläkare om det finns misstanke om andra medicinska problem.

Det finns ett samband mellan det muntliga språket (språkljuden, fonemen) och det skriftliga (bokstäverna, grafemen), det kan ses som två sidor av samma mynt. Man kan därför ”arbeta förebyggande genom att ”så” i det muntliga för att sedan nå framgång med skriftspråkstillägnandet och ”skörda” i det skriftliga”. Man kan även utnyttja bokstäver i tidig ålder för att underlätta talspråksinlärningen. Det finns undersökningar som visar att språklekar kan förebygga läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Fonemisk medvetenhet tillsammans med bokstavskännedom är en av de viktigaste faktorerna för utvecklingen av barns skriftspråkliga förmåga. ”Bornholmsmodellen” är ett språklekprogram som används i stor utsträckning i Sverige i förskoleklass samt klass 1. Språklekarna utvecklar förståelse för språkets uppbyggnad i större och mindre enheter. Från att först lyssna på vanliga ljud i omgivningen går man vidare till att lyssna efter första ljudet i ord (det som Alma gör hos logopeden), sedan det sista ljudet i ord och ljud inuti ord för att på så sätt öka svårighetsgraden på övningarna successivt. Vi använder praxisalfabetet hemma och hos logopeden. Hemma har vi praxisalfabetet i A5-bilder och en tygpåse med leksaker. Alma lyssnar till det första ljudet i ordet, t ex ”anka” och ställer sedan leksaken på den bild som motsvarar A-ljudet. Man kan även klappa ord med varierande antal stavelser. Funkar jättebra med Alma när hon t ex säger ”ton” istället för ”telefon”. En undersökning visade att de som gagnades av att arbete med ”Bornholmsmodellen” var barn som befann sig i riskzonen för att senare utveckla läs- och skrivsvårigheter. Läs mer om vikten av språklekar för att förebygga läs- och skrivsvårigheter/dyslexi här.

Vilka konsekvenser får språkstörning?

Språkstörning får konsekvenser för det enskilda barnet i första hand då kommunikation och kontakt med andra är viktigt för utvecklingen och välmåendet. Språkstörning kan leda till färre kompisar och utanförskap. Barnen kan också få problem med inlärning i skolan samt läs- och skrivsvårigheter (framför allt barn med genomgripande och grava språkstörningar). Språkstörning påverkar också föräldrarna, dels i kommunikationen med barnet men också praktiskt med besök hos logoped och andra specialister och möten på förskolan. Ofta får föräldrarna kämpa för att deras barn ska få rätt hjälp. Uppföljningsstudier visar att många barn som får diagnosen språkstörning i förskoleålder visar problem långt upp i åldrarna. Hos endast ett fåtal försvinner problemen helt. Språkstörning under förskoleåren visar sig ofta i form av brister i det muntliga språket medan det under skolåldern oftare märks som läs- och skrivsvårigheter.

Varför får vissa barn språksvårigheter?

Ingen vet varför vissa barn drabbas av språkstörning. Det finns inga säkra samband mellan språkstörning och upprepade öroninflammationer. Sociala faktorer (t ex föräldrarnas utbildningsnivå) avfärdas av de flesta. Det finns tre förklaringsmodeller: genetisk, neurobiologisk och kognitiv. Genetiska studier visar att ärftlighet spelar en stor roll när det gäller språkstörning och språklig förmåga. Det tycks vara flera gener som är inblandade. Man har hittat en genetisk koppling till förmågan att repetera nonord (påhittade ord) och förmågan att böja verb i preteritum. Den neurobiologisk forskningen är inriktad på mätmetoder som EEG och magnetröntgen för att undersöka hjärnstruktur och funktion med avseende på språkförmågan. De skillnader man har hittat mellan barn med och utan språkstörning är små och kvantitativa snarare än kvalitativa. Kognitiva studier undersöker om barn med språkstörning bearbetar språklig information annorlunda än barn med normal språkutveckling. Det gäller främst betydelsen av arbetsminnet. I många studier har man hittat ett samband mellan arbetsminne och språk men det är oklart vad som är hönan och ägget eller om både arbetsminnes- och språkbegränsningar är symtom på en mera generell underliggande kognitiv störning.

Det här stycket får avsluta:

”Kanske kan detta antyda att språkstörning hos barn många gånger inte är tecken på något onormalt eller någon skada, utan i stället är en manifestation av den stora normalvariation som förekommer när det gäller förmågor av olika slag. En del människor är musikaliska, andra inte. En del människor är duktiga på att rita, andra inte. En del har stark språklig förmåga, andra svagare. På grund av de stora kraven på språklig förmåga i dagens samhälle får en svag språklig förmåga mycket större konsekvenser än om man är svag på att rita eller sjunga”.

Läs mer om språkstörning här. Finns en bra broschyr om språkstörning hos Talknuten.

Annonser
Det här inlägget postades i Forskning, Språkstörning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s