Sova som ett barn

Bara dagar kvar tills Alma fyller fyra år. Tänker på vilken resa det varit de senaste åren. Så totalt omvälvande det är att få barn. Som för de flesta föräldrar har det varit stort fokus på det här med sömnen. Alma har varit rätt stökig på den fronten. Första veckorna sov hon helst på någon av oss. Hon somnade sent, vid 1-2 på natten. Jag gick och la mig vid 19-20-tiden och Johan väckte mig när hon behövde äta, ca 1,5 timmars mellanrum. Jag ville ta livet av mig ibland när jag fått en timmes sömn och så kände jag en knackning på axeln. Det var vidrigt. Tortyr. Jag var så totalt övertrött. Och så hela omställningen till att bli förälder vilket gjorde att mina tankar bara snurrade runt runt runt. Fast jag var så trött hann jag ibland inte ens somna om mellan amningarna. Jag minns de där första veckorna som ett töcken. Det går inte att föreställa sig den tröttheten. Det var dessutom höst och mörkt och blåsigt. Jag stod ibland på nätterna och vaggande Alma i famnen och tittade ut genom fönstret. På blåsten och mörkret och kände sån enorm tyngd. Konstiga tankar dök upp varje dag när mörkret kom. Tänk om hon skulle ligga där ensam på en bänk och skrika och ingen skulle hjälpa henne och hon till slut skulle ge upp och tystna (hur och varför hon nu skulle hamna där…) Eller att hon en dag kommer att dö. Det var fullkomligt outhärdligt att tänka sig att den där lilla bebisen en dag kommer att bli gammal och dö och det kommer stå en gravsten på en kyrkogård med hennes namn. Jag har aldrig känt sån otrygghet förut. Sån dysterhet och sorg och rädsla för livet. Det var väl den berömda mammadeppen som slog till. Men när ljuset kom på morgonen rann det bort igen. Och om jag fick lite sömn dessutom så var jag som en ny människa igen.

Alma sov korta stunder på dagarna. Inte en chans att vila upp sig alltså. ”Sov när barnet sover”. Haha. Alma sov bara en längre stund om jag gick med vagnen. Vilket jag gjorde. Två timmar om dagen, varje dag. I ur och skur. Genom blåst och regn och snöstorm. Och undan gick det, så fort jag slutade rulla slog hon upp sina små mörka ögon. Jag gick upp 25 kilo när jag var gravid. Efter fyra månader fanns inte ett gram av dessa kvar.

Ett stort fokus i vårt samhälle är ju det här med att barnen ska sova i eget rum och somna själva. Och sova hela natten utan ett pip. Kommer man dit har man verkligen lyckats som förälder. Trots allt vi gått igenom med Almas sömn så har vi på en punkt haft en riktig räkmacka. När Alma var ca fem månader började hon somna själv. Det var nån kväll som jag tröttnade på att gunga henne i famnen och la ner henne i vagnen (som hon sov i dygnet runt). Och dra på fan, hon somnade! När hon var ca halvåret flyttade hon in i eget rum (för hon sov alltid bättre själv, var inte till någon hjälp att ha henne i samma säng). Vi la henne i sin säng, gick ut och drog några gånger i speldosan och sen somnade hon på några minuter. Så höll det på i två år (sen ville hon plötsligt ha oss där). Vi hade verkligen lyckats med något av det viktigaste som föräldrar. Men istället var Alma vaken på nätterna, i timmar. Och överallt när jag läste om sömnproblem hos barn stod det att det var så viktigt att de somnar på egen hand för då kommer de att somna om själva på natten också. Bull shit.

Som sagt, det där med sömnen är viktigt. Vi lever i små familjer. Vi jobbar på dagarna. Vi behöver sova på natten. Men det råkar inte vara så barnens sömn funkar. Många barn sover oroligt, vaknar på nätterna, vill inte sova ensamma. Tror att många stressar upp sig för mycket över hur det ”borde” vara istället för att gilla läget. Många som har barn som faktiskt sover helt okej, men som sträver efter det där målet, kommer aldrig bli nöjda. Som ojar som över att barnet vaknar, tassar över och somnar om. För så ska det ju inte vara i den bästa av världar.

Många desperata samtal har det blivit på BVC för vår del. Mycket ”men oj, så kan ni inte ha det”. Och så har man kommit hem med en broschyr om femminutersmetoden. Vi har varit desperata och trötta och uppgivna och handfallna. Men de broschyrerna har åkt ner i papperskorgen. Tycker det är vanvård att låta sina barn skrika sig till sömns. Jag kan inte göra det. Jag är mamma 24 timmar om dygnet, vare sig det passar mig eller inte. Jag har stor förståelse för hur fruktansvärt trött man kan vara som förälder. Vi har gått igenom ett helvete. Jag vet hur det är. Men jag tycker att istället för att lägga så mycket vikt vid att barn ska somna ensamma, sova hela natten, inte amma/äta/dricka från sex månaders ålder, eller tro att barnen ska få dåliga vanor som är omöjliga att bryta – prata mer om hur barns sömn faktiskt ser ut, uppmuntra att göra det som funkar, hitta på kreativa lösningar. Man kanske får turas om mer, hjälpas åt, sova i skilda rum, inte vet jag. Göra allt man kan för att lösa det på bästa sätt. Överleva från dag till dag, inte tänka så långt fram hela tiden. Vissa kvällar har jag nattat Elle (Almas lillasyster) med snuttefilt vid kinden, napp i munnen, vaggat sängen, dragit i speldosan och lutat mig över för att vara nära, allt på samma gång. Anna Wahlgren skulle få nervösa ryckningar. Men hon har inte blivit förstörd. Hon somnar inte så längre.

Jag tänkte också länge att det där var viktigt att barnen skulle sova själva. Och jag vill sova själv, ostört. Samsova var flummigt. Googlade på ”när sova hela natten?”. Men som med mycket annat har jag tänkt om. Varför skulle ett litet barn vilja somna och sova ensam? Vad är mest naturligt? Det har varit en sån befrielse att bli mamma för andra gången. Jag oroar mig inte lika mycket, jag gör det som passar oss. När vi gick till BVC med Elle när hon var några veckor tyckte sköterskan att det var dags att hon börjar sova i sin egen säng annars kommer hon alltid att vilja sova med oss. Bytte BVC-tant på en gång. Visst är det fortfarande jobbigt med sömnen, och nu har vi två som stökar. Men jag vet att det blir bättre. Och vi har ju faktiskt överlevt fyra år utan vettig sömn. Det går. Tänker också att så lite tid jag spenderar med mina barn på dagarna känns det faktiskt bra att få sova nära en av dem (ja för vi sover i varsitt rum med varsitt barn för att alla ska sova så bra som möjligt). En dag kommer de att vilja sova själva, den dagen kommer, och det kommer också bli skönt. 

När jag ligger bredvid Elle och ska natta henne på vår säng och hon kryper upp och lägger sig på min mage och somnar när jag smeker henne på ryggen, det är ju hela belöningen för allt slit. Och hon får somna tryggast i hela världen. Eller när jag läser bok för Alma och sen håller vi varandra i handen när hon somnar till en ljudsaga. Det vill jag inte missa för nåt i världen. Ja, det tar några minuter av min egentid. Men so what?

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap, Sömn. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Sova som ett barn

  1. Anonym skriver:

    Åh, jag känner igen mig så mycket! Perioder av samsovning eller sova i separata sovrum eller massa gråt och skrik och mardrömmar på nätterna eller lite av varje varje natt. Har blivit lite bättre nu på senare tid med en hel natts sömn då och då till och med. Men VAR vår son sover varierar, ibland i sin säng, ibland mellan oss, ibland på madrass i sitt rum bredvid någon av oss. Så länge han sover är vi glada. Googlade ihjäl mig första året eftersom detta verkade så onormalt (efter allt man läser och hör) men har numera insett att det inte är så. Eller jag struntar i alla fall numera i det, för oss funkar det bäst såhär.

    Att BVC fortfarande rekommenderar 5-minutersmetoden tycker jag är galet. Jag slängde också broschyren.

    Sofia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s