Glad…

Igår sa Alma till mig: ”Min mamma heter Stella. Min pappa heter Johan. Jag heter Alma”. Och det som var så fantastiskt var att hon uttalade sitt namn rätt! Inte ”Ama” utan Alma. Mycket medvetet satte hon tungan på överläppen som om hon tränat noga på att få till det. En gång har jag hört henne säga sitt namn förut. Hon var 1,5 år och vi var på kalas när en kvinna kom fram och frågade vad hon hette. Då sa hon klockrent sitt namn (märkligt nog). Sen dess har jag aldrig hört det. Förrän igår. Jag blev helt tårögd. Hon verkade väldigt nöjd själv också och sprang stolt till sin pappa för att säga ”jag heter Alma” igen. Lycka…

Annonser
Det här inlägget postades i Hoppfullt och glatt. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Glad…

  1. Emma Widegren skriver:

    Tack för ditt svar! Jag fastnade som sagt helt här igår när jag borde ha sovit. Det märkliga är att jag inte haft någon att ventilera med förut som gått igenom samma sak, förutom min man som då inte alls oroar sig. Det har varit svårt, av många skäl, att skapa relationer till de andra föräldrarna på vår språkförskola.

    Angående språkförskola kan jag berätta hur det fungerar här, jag läste lite om era farhågor och funderingar kring det. Vår förskola är inte alls uppbyggd på samma sätt. Det är i själva verket en relativt stor förskola, med fem avdelningar. Det finns två språkavdelningar, en mindre enhet med åtta barn och fyra förskollärare samt en lite större avdelning med tolv barn och fyra förskollärare. På den större avdelningen är det sex språkstörda och sex normalstörda barn. De här avdelningarna ligger vägg i vägg och de har ofta dörrarna öppna mellan avdelningarna så att barnen kan leka med varandra. Sedan finns det som sagt tre andra, ”normalstora” avdelningar med ca 18-20 barn respektive. De har en fantastisk gård som de alla utnyttjar tillsammans och det kändes bra för oss som kom från en liten förskola med en ganska begränsad lekyta ute. För mig är det också viktigt att miljön kring barnet (och mig själv!) är tilltalande och jag tror att det spelar stor roll på upplevelsen för oss alla.

    Den största skillnaden är bemötandet från personalen. På vår gamla förskola var det inte alls bra, där kom det ofta kommentarer om ”hur skönt det är med ett barn som kan leka för sig själv i flera timmar” vilket gjorde mig oerhört ledsen. Att de sedan valde att placera Gabriel på en småbarnsavdelning eftersom det ”inte gick att höra vad han sa och han ändå är så liten till växten” gjorde inte saken bättre. Han visste ju att han var äldre än alla de andra, och självklart var det lättsamt att ha en liten som skötte sig själv när man var två och en halv personal på 15 barn under 3 år… Jag låter kanske bitter men i själva verket är det mycket som har blivit mycket bättre. Gabriel har också haft mycket svårt att hantera motgångar och får riktiga sammanbrott när saker händer (även små detaljer). Det har varit mycket runt om som har varit jobbigt (han har kissat i sängen, sovit värdelöst, skrikit flera timmar varje natt, haft problem med att bajsa osv). Sedan två veckor tillbaka sover han hela nätterna i sin säng och bara det är ett stort mirakel. Inte för att vi inte vill ha honom hos oss utan för att han kan och vågar sova själv hela nätterna. Fram tills nu har det bara hänt två gånger i hans femåriga liv. Exakt samtidigt slutade han att kissa på sig (och det är vi så tacksamma för, återigen inte för vår skull, för tvätten spelar ingen roll, utan för hans skull. Han ville inte ha blöja men grät ändå när han kissat på sig och kom med kommenterer som ”jag är så dum, ingen tycker om mig, jag kissar alltid på mig” och det är klart, han tycker ju att han är stor så det kändes jobbigt.

    Som du förstår är det mycket nytt bara de sista två veckorna, och förutom detta har han knäckt både ”r” och ”s”-ljuden. Dessutom hittar han till ”k” och ”g” även om han har svårt att införliva det i sitt spontana tal…

    • minalma skriver:

      Hej!
      Gud det låter verkligen helt hemskt på hans förra förskola. Förstår inte hur folk som jobbar med barn kan ha en sådan inställning. Jag hade också bytt fort som attan… Skönt att det verkar funka bra på språkförskolan. Jag känner mig lite kluven till det beslut vi tog eftersom jag så gärna skulle vilja att Alma fick vara i en anpassad miljö med personal som vet vad språkstörning innebär. Men för oss kändes det inte rätt. Om vi tog rätt beslut är ju omöjligt att veta… Men hade Alma varit på en förskola liknande den Gabriel var på och inte verkade må bra, då hade vi definitivt bytt. Alma har ju i alla fall en bästis och hon snackar och tar för sig än så länge. Och personalen är engagerad. De har t ex precis börjat göra samma ljudövningar i samlingen som Alma gör hos logopeden.
      Låter härligt med alla framsteg Gabriel gör. Man får verkligen suga åt sig det som går bra när det negativa ibland bara känns övermäktigt. Jag känner sån skillnad med Almas lillasyster som har haft en helt annan utveckling, hur det lätta och glädjen tar mycket större plats än det som är jobbigt.
      Behöver du ventilera så vet du vart jag finns! 🙂

  2. Freja skriver:

    Hur gammal var Alma här?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s