Andrum

Jag har nog varit på gränsen till riktigt utmattad. Så nära som jag nog någonsin varit. Jag fick tre dagar själv i Visby med syrran och då kände jag hur jag bara andades ut och slappnade av för första gången på länge. Jag fick sova två hela nätter. Jag kunde vakna på morgonen och ligga och läsa en stund. Äta frukost framför TVn. Cykla längs havet och känna vinden i ansiktet. Somna en stund på eftermiddagen. Sitta uppe lite längre på kvällen och kolla på film utan att räkna hur många timmars sömn som var kvar. Ja, allt sånt som man hade obegränsat med tid till förut och som man uppskattar så enormt mycket nu… Och det var precis vad jag behövde. Jag känner mig mycket lugnare nu. Jag känner mig utsövd och mer tålmodig (även om jag inte direkt är pigg som en lärka än, speciellt inte på morgonen…). Och jag försöker ha ett mantra när jag känner blodet börjar koka: lugn lugn lugn. Påminna mig själv om att bara låta saker ta sin tid.

När Johan är själv med barnen går det tydligen alldeles strålande. En del konflikter men inte alls i samma utsträckning som när jag är med. Hmmm… Vilket också får mig att fundera på hur mycket jag bidrar till Almas humör… I för sig går det oftast bättre för mig med när jag är själv med barnen så det är mest problem när det är vi alla fyra. Jag tror att mitt tålamod blir kortare när jag vet att Johan är med och liksom kan ta över. Och Alma är som en svamp när det gäller att känna efter vilket humör vi är på. Jag tänker ofta på att vi är ganska lika Alma och jag… Jag smittas också oerhört lätt av andras humör, speciellt ilska. Och vi är lika envisa och stolta och ingen kunde väl sura som jag när jag var liten (eller ok, det är jag fortfarande rätt bra på). Kanske därför det ibland bara eskalerar…

Jag mår jättedåligt av konflikter och försöker undvika dem så mycket jag kan. Gräl suger all energi ur mig. Men jag måste nog lära mig att inte göra så stor grej av bråk, för oftast gör jag det större i mitt huvud än det faktiskt är.  Även ett litet gräl med Johan kan få mig att tänka ”jaha nej, det här kommer aldrig gå, det kommer ta slut”, fast det så klart inte alls är så illa. Och livet med barn är ju en berg- och dalbana av känslor, det är glädje ena sekunden och helvetet på jorden nästa. Bara att försöka vänja sig och inse att världen kommer inte rasa samman.

Under dagarna för mig själv upptäckte jag också hur mycket jag har saknat att hänga med mig själv. Bara vara jag. Det är en rätt skön insikt för nån som inte alltid varit så nöjd med sig själv. Jag har bestämt mig för att jag måste ta mer tid för mig själv. För att hämta krafter. Det första jag ska göra är i alla fall att börja träna igen. Jag mår ju så bra både fysiskt och psykiskt av det och jag bara måste sätta upp det på priolistan. Inga ursäkter. Och sen ska jag nog unna mig själv att ta upp ridningen igen till våren.

Annonser
Det här inlägget postades i Annat i livet, Föräldraskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s