Nytt kapitel

Tre dagar kvar. Sen är jag tillbaka på jobbet och den här tiden är förbi. Märkligt. Jag ogillar förändringar. Inte alla i för sig, jag gillar när det händer nytt också. Men jag ogillar när en fas i livet är förbi och aldrig kommer igen. Jag börjar tänka på det här med tiden och det gör mig snurrig. Som att tänka på rymden ungefär. Jag blir stressad över att man inte kan hålla fast tiden, hur den bara glider ur händerna. Hur man knappt hinner inse vad man har förrän det är borta. Jag måste få sörja lite.

Idag har Elle varit så kramig. Och jag passar på att snusa på hennes nacke när hon lägger sig tillrätta med sitt huvud på min axel. Hon ligger som en liten koala i min famn, håller fast min tumme med den lilla handen. Och tårarna vill trilla ner på det mjuka håret.

För nästan ett år sen gick jag hem den där sista dagen på jobbet och hade så mycket tid framför mig. Och vips så är jag här. Hur kunde det gå så fort? Sista månaden har jag försökt njuta allt jag kan över dagarna jag får med min bebis. Men jag tycker det är svårt att njuta av nuet. Verkligen njuta, så där mycket som jag skulle vilja. Tanken på att det snart är förbi förtar liksom lite av det hela.

I början av den här föräldraledigheten fattade jag inte riktigt hur mycket jag skulle vara med Alma också. Första dagen jag var ensam med båda barnen skakade jag för jag var så rädd över hur jag skulle få ihop det. Jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna få ut två barn genom dörren, mätta och påklädda, och dessutom hinna till dagis kl 9. Men det gick. Och nu har vi för det mesta riktigt mysigt, på våra promenader till och från dagis. Med facit i hand kommer jag se tillbaka och sakna det.

Det var någon som sa att hon var glad för den där tiden hon fick med båda barnen när hon var föräldraledig med tvåan. Jag kände mig rätt skeptisk till det då, för det var mycket som var jobbigt. Men nu efteråt, nu när jag kan se att det gick bra, så är jag också glad för den tid vi fick tillsammans vi tre. Jag förstod det inte då, men det här var inte bara min tid med Elle, det var en tid med Alma också. En bonustid.

Men nu är det Johans tur att få sin tid. Och jag tar med mig massa fina minnen att spela upp, det allra bästa, på min väg till och från jobbet.

Annonser
Det här inlägget postades i Annat i livet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s