Ta mig bort en stund

En sån morgon. Skrik och gråt. Alma har börjat bli svartis på Elle nu när hon tar för sig mer. Alma ska bestämma allt Elle gör och leker med. Det är upplagt för bråk. Och när Alma ska leka med Elle tar hon i så hårt. Jag vet att hon vet att det blir en reaktion från mig men samtidigt måste jag reagera. Och så brister mitt tålamod till slut och så har man två gråtande barn. En ond spiral. Efter tre såna här morgnar är jag rätt trött på henne om jag ska vara ärlig. Ibland orkar jag bara inte vara med henne. Jag får nog av henne. Mitt tålamod och mitt lugn tar slut. Min empati tar slut och jag vill bara bort härifrån. Och när jag får mörka tankar då är det mörkt hela vägen. Vilken kamp det varit sen hon föddes, hur intensiv hon är, hur mycket kraft och energi hon tar, hur man alltid oroat sig över hennes (sena) utveckling, att man aldrig kunnat slappna av, att hon aldrig kan leka ensam, hur hon kräver vår uppmärksamhet och engagemang varje liten sekund. Hur mycket tunga känslor det varit. Hon är som en storm som drar runt. Ibland mojnar vinden lite och ibland är det bara full orkan.

En del kanske inte förstår att det kan vara så jobbigt. Och jag har undrat många gånger om det är vi som inte fattat hur det är att ha barn. Och visst, jag har behov av eget space och lugn och ro. Jag uppfylls inte av mina barn, jag lever inte genom dem, jag har behov av ”eget”. Men nej, det är inte bara det. Vi har ju Elle nu också och hon är som ett lugnt hav, som en sval bris en het sommardag. Så även om Elle bara är tio månader kan jag nog ändå konstatera att Alma är ett extra krävande barn. Och inget fel med det men det betyder att vi föräldrar också har ett behov av att hämta kraft ibland för att orka vara där för henne. Så tack och lov för förskolan. Om inte den fanns hade vi fått flytta till en stor gård någonstans med oändligt med rymd och utrymme. Och oändligt med upptäckarmöjligheter och saker att göra. Det här mamma-pappa-barnlivet vi lever inom fyra väggar är inte helt optimalt för barn som Alma. Hon hade nog på sätt och vis haft det lättare förr i tiden när man levde mer i storfamiljer tror jag.

Så. Nu har jag fått ösa ur mig lite skit. Tack.

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap, Trotsålder och konflikthantering. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ta mig bort en stund

  1. paula skriver:

    Det är starkt att våga känna, och det är starkt att våga säga….tur att Alma och Elle har er.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s