En motsägelsefull värld

När barnen är små jämför vi de ofta med syskon och andra barn för att få vår vilja igenom. Vem har inte sagt något i stil med ”Titta, Pelle har ju sin jacka/vantar/mössa på sig”. Eller ”Lisa har ätit upp all sin mat”, ”Varför kan inte du också sitta så där stilla och fint som Kalle?” o s v. Men när barnen blir lite större och börjar använda sina retoriska kunskaper och jämförelser för att förhandla till sig lördagsgodis/veckopeng/dataspel/märkeskläder/komma hem efter midnatt eller vad det kan vara, då är det nya regler som gäller. Då säger vi istället: ”Jag struntar i vad Pelle eller Pelles föräldrar gör/säger”. ”Du ska inte jämföra dig med andra”. Men jämföra med andra är ju precis vad vi lärt barnen att göra under hela deras uppväxt. Fast bara när det gagnar oss vuxna. Om inte kan vi bara vifta bort det. Motsägelsefullt och förvirrande och taskigt, tycker jag.

Det är samma med det här att kommentera barns utseende och prestationer med kommentarer som duktig och fin o s v. Barn får ständigt höra hur duktiga de är och blir överrösta med värderande ord över hur de ser ut och vad de presterar. När de sen blir äldre och vill sminka sig och raka benen, kanske beklagar sig över sitt utseende, bantar lite eller önskar sig en bröstförstoring eller vad det kan vara, blir vi helt förfärade. Men återigen, de har ju hela tiden lärt sig att jämföra sig med andra, lärt sig att det är så otroligt viktigt hur man ser ut. Att det man gör och skapar ska ha ett fint resultat, att det man ritar och bygger blir berömt, att man är duktig när man gungar eller simmar eller dansar. Det skapar ju en enorm osäkerhet. Gjorde jag bra nu? Är jag fin nu? Är jag tillräcklig? Duger jag? Och när man inte gjort bra eller varit fin då? Hur känns det när man inte får det där berömmet?

Vissa barn får t o m beröm när de äter. Jag skulle nog utveckla en konstig relation till mat om det alltid var förknippat med tvång och prestation. Om jag blev trugad, tvingad och sen fick beröm när jag till slut lyckats pressa i mig den mängd som någon annan bestämt är lagom. Jag tror hårt på att inte göra någon grej av mat. Man äter när man är hungrig och slutar när man är mätt. Vi ska väl lära barnen att lyssna på sin kropp? Likaså kramas och pussas man för att man vill och tycker om någon, inte av några som helst andra anledningar. Inte för att få beröm eller för att få något. Vi ska väl lära barnen att sätta gränser för sin kropp? Lära de integritet.

Det kanske kan tyckas överdrivet. Harmlöst. Det är ju ändå med all välmening, av kärlek. Men när vi jämför oss och inte sätter gränser för vår integritet då förlorar vi oss lite, förminskas, försvagas. Det handlar i slutändan om självförtroende och självkänsla. Helt livsavgörande saker. Då kanske det inte är så konstigt om de här barnen sen växer upp och blir ungdomar som fokuserar på utseende och resultat och mår dåligt och har prestationsångest och jämför sig med andra? Hur ska de kunna veta att de duger? Istället för att skaka på huvudet åt det kanske vi måste fråga oss vilken roll vi vuxna och föräldrar har i det hela.

Så låt barnen få vara som de är och slippa bli bedömda för diverse ytligheter. Uppmuntra de istället att vara sig själva och att våga uttrycka sig. Livet kommer vara tillräckligt tufft ändå. Det finns massor av saker man kan säga istället. Dela barnens upplevelser. För vad är det egentligen barnen vill när det lyser i ögonen, spritter i kroppen av stolthet och de ropar över hela badstranden ”Titta mamma! Titta pappa!”? Är det att bli värderade eller för att de vill dela sin upplevelse med dig?