En motsägelsefull värld

När barnen är små jämför vi de ofta med syskon och andra barn för att få vår vilja igenom. Vem har inte sagt något i stil med ”Titta, Pelle har ju sin jacka/vantar/mössa på sig”. Eller ”Lisa har ätit upp all sin mat”, ”Varför kan inte du också sitta så där stilla och fint som Kalle?” o s v. Men när barnen blir lite större och börjar använda sina retoriska kunskaper och jämförelser för att förhandla till sig lördagsgodis/veckopeng/dataspel/märkeskläder/komma hem efter midnatt eller vad det kan vara, då är det nya regler som gäller. Då säger vi istället: ”Jag struntar i vad Pelle eller Pelles föräldrar gör/säger”. ”Du ska inte jämföra dig med andra”. Men jämföra med andra är ju precis vad vi lärt barnen att göra under hela deras uppväxt. Fast bara när det gagnar oss vuxna. Om inte kan vi bara vifta bort det. Motsägelsefullt och förvirrande och taskigt, tycker jag.

Det är samma med det här att kommentera barns utseende och prestationer med kommentarer som duktig och fin o s v. Barn får ständigt höra hur duktiga de är och blir överrösta med värderande ord över hur de ser ut och vad de presterar. När de sen blir äldre och vill sminka sig och raka benen, kanske beklagar sig över sitt utseende, bantar lite eller önskar sig en bröstförstoring eller vad det kan vara, blir vi helt förfärade. Men återigen, de har ju hela tiden lärt sig att jämföra sig med andra, lärt sig att det är så otroligt viktigt hur man ser ut. Att det man gör och skapar ska ha ett fint resultat, att det man ritar och bygger blir berömt, att man är duktig när man gungar eller simmar eller dansar. Det skapar ju en enorm osäkerhet. Gjorde jag bra nu? Är jag fin nu? Är jag tillräcklig? Duger jag? Och när man inte gjort bra eller varit fin då? Hur känns det när man inte får det där berömmet?

Vissa barn får t o m beröm när de äter. Jag skulle nog utveckla en konstig relation till mat om det alltid var förknippat med tvång och prestation. Om jag blev trugad, tvingad och sen fick beröm när jag till slut lyckats pressa i mig den mängd som någon annan bestämt är lagom. Jag tror hårt på att inte göra någon grej av mat. Man äter när man är hungrig och slutar när man är mätt. Vi ska väl lära barnen att lyssna på sin kropp? Likaså kramas och pussas man för att man vill och tycker om någon, inte av några som helst andra anledningar. Inte för att få beröm eller för att få något. Vi ska väl lära barnen att sätta gränser för sin kropp? Lära de integritet.

Det kanske kan tyckas överdrivet. Harmlöst. Det är ju ändå med all välmening, av kärlek. Men när vi jämför oss och inte sätter gränser för vår integritet då förlorar vi oss lite, förminskas, försvagas. Det handlar i slutändan om självförtroende och självkänsla. Helt livsavgörande saker. Då kanske det inte är så konstigt om de här barnen sen växer upp och blir ungdomar som fokuserar på utseende och resultat och mår dåligt och har prestationsångest och jämför sig med andra? Hur ska de kunna veta att de duger? Istället för att skaka på huvudet åt det kanske vi måste fråga oss vilken roll vi vuxna och föräldrar har i det hela.

Så låt barnen få vara som de är och slippa bli bedömda för diverse ytligheter. Uppmuntra de istället att vara sig själva och att våga uttrycka sig. Livet kommer vara tillräckligt tufft ändå. Det finns massor av saker man kan säga istället. Dela barnens upplevelser. För vad är det egentligen barnen vill när det lyser i ögonen, spritter i kroppen av stolthet och de ropar över hela badstranden ”Titta mamma! Titta pappa!”? Är det att bli värderade eller för att de vill dela sin upplevelse med dig?

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till En motsägelsefull värld

  1. petrakrantzlindgren skriver:

    Tack för ett inspirerande inlägg. Jag delade det på min fb-sida: https://www.facebook.com/pages/petrakrantzlindgrense/168796566476904?ref=tn_tnmn
    Hoppas många läser!
    //Petra

  2. Jenny skriver:

    Åh, så bra! Detvar så mycket i den här texten som hade kunnat vara mina ord. Jag har så liknande tankar kring det där med prestationer, bedömande av barn, utseende och mat. Jag har själv haft ätstörningar, men är frisk idag och tycker det är så tokigt när man berömmer barn för att de är duktiga när de äter….

    Tack för ett bra inlägg!

  3. Lotta skriver:

    Det här borde ALLA läsa! Tydligt och lättförståeligt för de som inte redan tänker i de här banorna.
    Delade på facebook så att så många som möjligt får chansen att läsa.

  4. Tack för ett klokt inlägg som vrider och vänder på vårt konstiga vuxenperspektiv. Som inte alltid håller just då man vänder på det…eller granskar det lite noggrannare.

    • minalma skriver:

      Tack själv! Visst är det intressant att ifrågasätta gamla invanda tankar och idéer…

      • Kika gärna in på min blogg som också handlar om att vrida på perspektiv. Förutom debattinlägg om skola och de problem den förorsakar många barn, så skriver jag om Prestationsprinsen. En kille eller tjej som hamnar i situationer, som är märkliga (och problemskapande) för många vuxna, men ganska lättförklarade då man vrider på perspektivet och ser det ur Prestationsprinsens perspektiv…Välkommen!

  5. Feministmorsan skriver:

    Det här är det bästa jag läst på länge! Tack för att du delar med dig av kloka ord!

  6. Joanna skriver:

    Hej!
    Detta var det klockrenaste jag läst på länge, jag är riktigt tacksam att jag fått läsa just detta! Du sätter så bra ord på det jag och många (kan jag tänka mig) bara går runt och tänker/känner! Samma med föräldrar t.ex som använder ”omvänd psykologi” för att få sin vilja igenom. Som ”Neeej du får inte äta upp maten” eller ”Neej du får inte borsta tänderna” när barnet egentligen inte vill men som gör det sen iaf för att han/hon blir triggad till att inte göra något man ”egentligen inte får”, hoppas det där gick att förstå, haha! Vad är det då för människa man skapar…? En rebell utan dess like som gör allt som inte är bra i tonåren eller kanske en riktigt osäker människa som varken vet ut eller in i vuxen ålder? Ens hjärta blir så tungt känner jag. Det bästa man kan göra antar jag är att följa barnets eget flöde och tillgodoSE dennes behov utan att sätta sig över som en diktator. Jag väntar mitt första barn nu som är beräknat den 23e Maj och jag är SÅ spänd på att se vad han har att lära MIG! Jag delade din text på min FB och fick så himla fin respons, så himla roligt att folk vaknar ur dvalan och inser vad som är viktigt! Min vän Tess bad mig hälsa TACK till dig för att du delar dina viktiga tankar!!=)) Otroligt värdefullt! Kram!

  7. Madelene skriver:

    Tänkvärt! Ligger mycket i det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s