Jag gjorde det

Ikväll nattade jag båda barnen, helt själv, samtidigt. Alma var först inte helt nöjd med att lägga sig i vår säng. Och när hon grät började Elle gråta och jag kände bara att det här kommer gå åt helvete. Men när jag sa att vi skulle gå in till hennes säng så fort Elle somnat blev hon lugn. Hon låg där i stora sängen med sin kudde, täcke, tio gosedjur och snutten och sa inte ett ljud. Elle däremot var som vanligt som att försöka få Dracula att somna. Hon grät, skrek, kämpade med näbbar och klor för att ta sig upp, ta sig ur, kränga runt, rulla, gunga. Det vanliga gympapasset. Fick till slut lugna henne i famnen och sen somnade hon. Och då sov redan Alma sedan länge… Bar iväg med henne och c/o till hennes säng och tittade en stund på hennes fina, lilla avslappnade ansikte.

Så det gick! Jag är en supermorsa och nu ska jag ligga i soffan och äta choklad. Men att ta hela natten det är överkurs. Ett steg i taget. Och då får Elle börja sova mer än två timmar i streck först. Men jag får i alla fall hopp om att det kan gå så småningom….

Alma har sagt två dagar i rad nu att hon fyller år. Vet inte var hon har fått det ifrån. Hon blev skitsur när jag lämnade henne i morse på samlingen och det visade sig att Fanny fyller år idag. Helvetet höll på att bryta lös. Men faktum är att hon fyller faktiskt 3,5 år idag. För ett år sen tänkte jag att 3,5 år, vad stor hon är då. Men hon känns ändå inte så jättestor, mindre än jag trodde då. Men jag kommer inte heller riktigt ihåg exakt hur det var för ett år sen. Men 4,5 år! DET känns stort! Får se vad man tänker idag om ett år. Undrar hur hon pratar? Vad som kommer hända under det här året?

När vi gick hem från logopeden i eftermiddags gick vi förbi Almas gamla dagis och där var Sandra som jobbar där. Sandra hade verkligen ett gott öga för Alma, man kände hur mycket hon avgudade henne. Och som hon grät och var ledsen när Alma skulle sluta. Det var riktigt jobbigt faktiskt att lämna det dagiset för all fin personal. Hur som helst, Sandra kom ut från gården och de kramades. Alma var lite blyg först men glad och ville berätta att mormor var hemma hos oss med Elle. Hon fastnade på orden och stammade så där som hon gör ibland. Jag satte mig ner bredvid vagnen för att hjälpa henne. Hon tittade på mig, satte upp handen i luften innan jag hunnit säga nåt och sa ”nej, mamma!”. För hon ville inte ha nån hjälp. Hon ville säga själv. Och till slut lossnade orden. Ibland går hjärtat sönder en bit. Fina, modiga, envisa, härliga, stolta, självsäkra unge. Vilken vilja det finns i henne! Hoppas du alltid får vara sån! Mamma älskar dig.

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap, Hoppfullt och glatt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s