Explosiva barn II – de tre korgarna

Jag har tidigare sammanfattat hur man skapar en användarvänligare miljö för barn som är explosiva från boken ”Explosiva barn” av Ross W Greene. I korta drag handlar det om att minska kraven på flexibilitet och frustrationstolerans som ställs på barnet, känna igen de situationer som ofta leder till utbrott och agera snabbt. Några strategier som nämndes var empati, avledning och humor. Ytterligare en modell som Ross W Greene använder sig av är de tre korgarna:

Korg A – innehåller beteenden som är värda att sätta igång och uthärda ett utbrott för. Målet med korg A är att bibehålla oss vuxna som auktoriteter. I den här korgen ska så lite som möjligt ligga. Korg A lär inte barnet att tänka, det lär barnet att du är en auktoritetsfigur (om allt de här barnen behövde var mer auktoritet skulle de varit botade vid det här laget). Dessutom är det viktigaste just nu att minska antalet utbrott hos barnet och förbättra relationen. I korg A ligger säkerhetsfrågor och farliga beteenden. T ex sitta i bilstol eller att inte slåss. Så fort man säger ”nej”, ”du får inte”, ”du måste” befinner man sig i den här korgen och måste vara beredd att uthärda ett utbrott. Om inte, ska det inte ligga här. Målet är dock inte ett utbrott så man ska ta den minst häftiga, fysiska, fientliga vägen för att återställa säkerheten.

Korg B – innehåller beteenden som är viktiga men inte värda ett utbrott för att få igenom. Korg B lär barnet färdigheterna flexibilitet och att tåla motgångar och är därför den viktigaste korgen. Du hjälper också ditt barn att inte tappa greppet vid frustration, komma på lösningar och tänka igenom saker. Hur ska man då göra? Hjälp barnet att tänka, kommunicera, red ut saken, kompromissa, ge och ta. I början, och beroende på barnets ålder och språkliga förmåga, kan man behöva komma med förslag på de flesta lösningar. Det första steget är att visa empati, d v s visa att du förstår vad barnet vill, visa att det är en legitim önskan och att du är en hjälpare snarare än en fiende. Det andra steget är inbjudan, t ex säga ”OK, du vill åka och bada, vilket är roligt, men jag behöver åka och handla. Låt oss fundera på hur vi skulle kunna lösa det här”. En lösning kanske kan vara att först åka och handla och sen åka och bada, eller handla idag och bada i morgon o s v.

För oss, som har en litet barn som dessutom har språkliga svårigheter kan man så klart inte sväva ut så mycket rent verbalt. Man får göra det enkelt. Mycket handlar om att förbereda. Vi använder ofta ”först och sen” för att förklara vad vi ska göra, t ex först ska vi gå till logopeden, sen går vi och köper en smoothie. Vi kör också mycket med sista gången. Om Alma tittar på datorn och inte vill komma och äta kan vi säga att ”nu får du välja ett sista program och sen får du stänga av/pausa”. Det bästa är att låta henne välja när det är dags att avsluta. T ex kan jag medvetet vara lite mer abrupt och säga (vänligt) ”nu får du stänga av datorn, nu är det dags att äta” då säger hon (garanterat) ”nej!” och så sätter hon upp ett finger i luften och säger ”sista”, vilket betyder att hon vill se ett till program och då säger jag ”ok”. Då känner hon att hon fått vara med och påverka. Att låta henne välja mellan ett par alternativ kan också funka. Om hon t ex inte vill sätta på sig vantarna så frågar jag ”vilken hand ska vi börja med?” eller ”ska mamma eller pappa sätta på vantarna?”.

Korg C – innehåller oviktiga beteenden som man helt ska strunta i. Korg C ger oss kännedom om barnets begränsningar och tar bort onödiga frustrationer. Det är beteenden som inte är värda ett utbrott och inte heller viktiga nog att kompromissa om. Korg C hjälper till att helt undvika att barnet exploderar. Man kan fråga sig ”är det här något att bry sig om, är det här verkligen viktigt?”. Det är svårt att komma på personliga exempel eftersom det är saker som inte har någon direkt betydelse för oss. Men det kanske kan vara att Alma vill ha frukt före maten (jag kan ge henne ett halvt päron skuret i mindre bitar, hon blir nöjd för det ser mycket ut, men hon blir inte mätt), vill äta frukost på golvet, inte ha på sig jackan, titta på datorn så fort vi kommer hem från dagis o s v. Även att tvätta händerna efter hon kissat eftersom det började ta lusten från henne att gå på toaletten när hon vande sig av med blöja. Än så länge torkar hon inte sig själv så vi får flytta upp det till korg B när hon blir mer redo för det. Att lägga något i korg C betyder inte att man ”ger efter”. Ge efter är om man först bestämt att ett beteende ska vara i korg A och efter att barnet gjort motstånd kapitulerar man.

Vilka saker ska då ligga i respektive korg? Det är upp till föräldrarna att bestämma. Det är föräldrarna som är den avgörande faktorn för om barnet kommer att få ett utbrott eller inte. Det kräver träning att bli bra på korgtänket. Vissa misstag som föräldrar gör är att t ex lägga för mycket i korg C så att de missar korg B, d v s att hoppa över att träna barnets tankeförmågor. Eller tro att ett barn kan kompromissa bara för att du är redo att göra det, en del barn behöver få lösningar serverade åt sig under en lång tid. Ett annat misstag är att reagera som om du var i korg A när det egentligen skulle vara korg B eller C (t ex när man blir barnslig själv och ska hålla fast vid någon princip bara för att man kanske inte gillar tonen barnet använder). Eller slutligen att tro att man kompromissar fast man kommer med en ensidig lösning och dikterar villkor som bara passar en själv.

När barnet visar tecken på frustration ska man alltså snabbt fråga sig ”ligger det här i korg A, B eller C?”. Det handlar om att välja sina fighter. Viktigt när man har barn som är explosiva-oflexibla men, som jag tycker, även för barn som är tillfälligt explosiva (befinner sig i en utvecklingsfas/”trotsålder”) men också för helt ”vanliga” barn. Konflikter har ju alla familjer. Det handlar också om att välja sina fighter i förväg. Det kräver medvetenhet och att man är närvarande och lyhörd. Hela tiden. Tröttsamt? Ja, ibland. Men man får se det som fina egenskaper som föräldrar till lite mer krävande barn får som bonus att träna sig på :).

Slutligen finns det ett kapitel i boken som handlar om kognitiva kartor. Det här kapitlet riktar sig bl a till föräldrar som har barn som t ex saknar ordförråd eller språklig förmåga för att förklara hur och varför de känner på ett visst sätt. Kognitiva kartor handlar om att ge barnet orden. Lär de ett grundläggande ordförråd för att beteckna känslor. Greene brukar börja med tre känslor: glad, ledsen och frustrerad. Ett sätt kan vara att på kvällen prata om saker som gjort barnet glad, ledsen respektive frustrerad. Det är lätt att bli förledd av starka, negativa reaktioner som svordomar, skrik och fysiska uttryck så när barnet kan uttrycka sina känslor är det också lättare som förälder att bli en hjälpare än en fiende. För det är trevligare att höra ”jag är frustrerad!” än ”dra åt helvete!”.  Vidare kan man också hjälpa barnet att förklara problemet, t ex ”jag kan inte”, ”jag vet inte hur man gör”, ”jag behöver en paus” o s v. Man får påminna och spegla barnet, ”det låter som att du är arg/frustrerad”, ”det låter som att du behöver hjälp med…”, ”är det så att du vill titta på TV en stund till?”. För barn med språkliga problem kan även logopeder hjälpa till att namnge känslor, formulera vad som frustrerar dem och tänka igenom lösningar.

Om jag själv skulle träffa Greene skulle jag nog ta upp de situationer som jag tycker är svårast med Alma, nämligen när jag inte har en aning om varför hon blir arg/låser sig. Helt plötsligt bara kan hon svänga från glad till arg. Något blir inte som hon vill och jag vet inte vad det är och hon kan inte förklara. Jag kanske vill att det ska vara korg B men är helt bakbunden för språket inte finns där. I de situationerna känns det inte som att jag kan hjälpa henne på något bra sätt. Men jag gissar att han skulle säga att man får försöka vara en bra förebild ändå, försöka lära sig känna igen de situationerna, komma på vad som blev fel, behålla lugnet, känna empati, lirka och avleda. En annan sak skulle också vara hur man kompromissar när det inte finns någon direkt fördel för barnet, som t ex att tvätta händerna. Att man blir ren och fräsch kanske inte är något som får en 3-åring att blir särskilt exalterad…

Lätt är det inte, och kanske är Alma lite för liten än, men jag tycker den här boken är en stor hjälp och stöd på vägen och kan verkligen rekommendera den för alla som är intresserade av hur man kan hantera konflikter med barn. Den är dessutom full av intressanta och bra exempel på situationer som konkretiserar hans idéer och gör de lätta att förstå.

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap, Trotsålder och konflikthantering och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Explosiva barn II – de tre korgarna

  1. inhawa skriver:

    Jättebra beskrivning

  2. Anonym skriver:

    Den här texten var precis vad jag behövde den här kvällen efter att min treåriga dotter somnat i utmattning efter ett skrämmande explosivt utbrott. Jag inser att jag ofta hanterar henne fel. Gamla inlärda bilder om en förälder som blir auktoritär funkar helt enkelt inte. Tack för att du delar med dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s