Hoppet om en solskenshistoria

Almas språkutveckling går liksom stötvis. Oftast långa perioder (månader) då det knappt händer nånting. Det känns som att det står still även om det kanske händer små små saker. Det kan kännas helt hopplöst till slut. Som att hon aldrig kommer att prata bättre än så här. Hemma blir ju hennes tal och vårt sätt att kommunicera normalt. Men ibland när man hör barnen på förskolan prata så hugger det till i en. Och man känner bara att herregud…

Sen kan det komma kortare perioder på någon eller några veckor när det plötslig händer mer märkbara saker. Hon tar ett skutt. Oftast märks det på hennes humör också, hon blir gladare och lite mer harmonisk. Just nu har vi en sån period. Jag tycker att hon pratar mer, mer fullständiga meningar, fler nya ord. Uttalet är ju väldigt svårt att förstå men jag hör att hon verkligen försöker. Hon är jätteduktig på att höra olika ljud hos logopeden, T blev riktigt imponerad första gången de gjorde övningen. Log T har kort som symboliserar olika ljud, som F, K, T, S, M och A. T ex är kortet på ”M” en flicka som äter glass, det låter ”mmmmm”. T kan fråga vilket ljud ”mmmatta” börjar på och då pekar Alma på rätt kort. Och hon brukar klarar alla de olika ljuden. Så hon kan urskilja ljuden men har svårt att säga de själv. Hon härmar och upprepar också saker som vi säger mycket mer nu. Artiklar har jag aldrig hört henne säga förut men igår sa hon ”en häst”. Prepositioner har hon inte heller använt mycket men i morse frågade jag vart i bilen hon satt när hon åkte med farmor och Ove och då sa hon ”bakom farmor”. Och i morse sa hon att hon ville sova ”bredvid djuren”. Mer känsloord har hon börjat använda också som glad, ledsen, arg och trött. Och ibland kan hon också kommunicera mer vad hon vill. Som i morse (ja, det var en stor morgon) blev hon arg när hon satte på sig skorna och försökte även sparka till mig. Då blev jag arg på henne och sen stod hon och surade en stund. Men när jag skulle hjälpa henne med skorna och vi var kompisar igen sa hon att det var sand i skorna och att jag skulle ta bort den. Jag sa till henne att det var jättebra att hon berättade för mig vad det var för fel så att jag förstod och kunde hjälpa henne istället för att bli arga på varandra.

En ny sak är också att hon blir mer irriterad om vi inte förstår. Förut när jag upprepade det hon sagt kunde hon säga ett utdraget, fundersamt ”jaaaa” och så förstod jag att det nog inte alls var vad hon försökte säga. Men nu blir hon riktigt irriterad när jag missuppfattar och ger sig inte förrän jag förstår henne eller så blir hon sur och suckar högt åt mig. Det finns väl både bra och dåliga saker med den medvetenheten. Hon riskerar ju att tappa självförtroende och bli ledsen. Men å andra sidan tycker jag det är bra. Hon börjar mer medveten om språket och hur roligt det är att kommunicera och prata och bli förstådd.

Hon är också mer mån om att förstå vad som sägs. Idag stod det en cykel vid dagis och jag sa att jag trodde det var Måns cykel. Men jag vet inte så vi får fråga honom. Väl inne tog hon raska, medvetna steg fram till Måns så fort hon såg honom. Jag hörde inte hur hon formulerade sig men han svarade i alla fall nånting om sin cykel. Sen berättade han att cykeln var för hög så han kunde inte cykla på den. Då tittade Alma på mig och sa ”va?” (eller ”ba” som hon säger), ”högt?” och då förklarade jag vad Måns sagt och hon blev nöjd. Det känns som att hon blir så glad när hon kan prata med andra barn. Hon står med händerna i sidan och ser stolt och viktig ut.

Och jag bara kan inte sluta hoppas att det ska bli bra, bara lossna helt plötsligt. Jag hör om många äldre barn som har stora problem i skolan och även om jag oroar mig för framtiden så vill jag inte riktigt tänka så långt fram. Jag orkar inte. Orkar inte tänka nu på om Alma kommer behöva extra stöd i skolan, eller om hon överhuvudtaget kommer att kunna gå i en vanlig skola. För tills dess så tänker jag, åtminstone så länge jag kan, bara se framför mig att det kommer ha hänt massor fram tills dess.

När man pratar med andra om Alma säger nästan alla att de känt något barn eller hört talas om något barn som börjat prata sent. Och jag har läst trådar på nätet som beskriver barn som inte pratade förrän i 4-5 årsålder men sen sa det bara poff och de slutade som journalister eller författare eller nåt. Och även om jag är realistisk och rätt pessimistisk av mig så vet jag att jag har ett stort hopp som brinner i mig ändå. Jag håller mig fast vid de solskenshistorier jag hör. För det gör mig glad, hoppfull. Och när det kommer såna här skutt tar den där elden bara fart och jag tänker att ”nu, nu lossnar det!”. Även om elden kanske börjat falna lite efter alla bakslag så tror jag inte den kan slockna helt. Jag vill ju så gärna att Alma också blir en av de där solskenshistorierna som vi kan få trösta andra med.

Annonser
Det här inlägget postades i Hoppfullt och glatt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s