Här är din morfar Alma

Jag tror inte mycket på övernaturliga saker men två gånger i livet har jag känt något som skulle kunna liknas vid telepati. Båda gångerna har haft med pappa att göra. Första gången var jag liten och i samma stund som pappa fick en hjärtinfarkt blev jag på bara ett ögonblick jättedålig. Jag mådde illa och kunde inte stå upp. Jag var hos en kompis och fick lägga mig på en säng och de gav mig vatten och mackor. Och lika plötsligt som det kom var det borta. Andra gången var i pappas dödsögonblick. Jag var på jobbet på Huddinge sjukhus och min syster skickade ett meddelande att det inte var långt kvar. Jag bestämde mig att ta första bästa tåg till Leksand. Medan jag sitter vid datorn och avslutar några saker kände jag en varm våg gå genom kroppen. Det var så starkt att jag stannade upp och jag minns det väldigt tydligt. Jag blev alldeles svettig innan det långsamt drog bort. När jag klev ut genom dörren från jobbet fick jag dödsbeskedet.

Pappa var en rolig pappa. Han visste hur man berättade en bra historia och han kunde få oss att kikna av skratt. Ingen annan än min pappa gick med strumpbyxor på huvudet som ett par långa kaninöron hela vägen till dagis. Han älskade böcker och läste ofta högt för oss med sin fantastiska berättarröst. Min favorit var Jimmy Knapp och Lukas lokföraren av Michael Ende. Eller så hittade han på helt galna improviserade sagor när han nattade oss. Som den där lilla filuren som åt upp sig själv tills det bara var en mun kvar som hoppade fram på hustaken. Han var verkligen en engagerad pappa och trots att vi bodde ganska långt ifrån varandra var han alltid närvarande. Det var det bästa som fanns för honom när vi kom och hälsade på. Det kände vi verkligen, min syster och jag. Han hittade alltid på massa roliga saker med oss barn (vi var fem stycken; min syster och jag och tre styvbröder). Han kunde rita spännande skattkartor, klä ut sig eller låta någon av oss sitta i hans knä och styra folkabussen på grusvägarna medan alla ungar skumpade runt i baksätet. Han var politiskt intresserad, intellektuell, givmild och kunde massor – han var som en levande uppslagsbok. Han skrev dikter och var kulturellt aktiv i Leksand. Han slukade som sagt böcker. Jag frågade en gång hur mycket han läste – ungefär fem stycken parallellt och sju i veckan. Men det jag minns allra starkast var hans fantastiska humor, intelligent och vass. Och hans underbara känsla för språket, som han kunde uttrycka sig och vända och vrida på ord. Det var en fröjd att lyssna på honom.

När jag fått dödsbeskedet sjönk jag ner på första bänk. Min pappa är borta. Det var som att världen snurrade. Det var inte oväntat men ändå så fruktansvärt konstigt. Jag var som inne i mig själv, helt avskärmad från världen. Jag gick mot pendeltåget och grät, struntade i vad andra tänkte. Hemma fladdrade jag bara omkring. Vad gör man nu? Jag ska packa. Kolla tåg. Rotade fram ett ljus och tände det på köksbordet. Måste hitta ett foto. Fann ett i ett album och lutade det mot ljustet. Min pappa. Han som alltid funnits är borta nu. Döden är så obeskrivlig, så oåterkallelig. Hur någon bara på ett ögonblick är borta och för alltid onåbar.

Pappa var lärare, i svenska och tyska. Under en lång period undervisade han svenska för invandrare och var väldigt omtyckt. Kanske den bästa lärare som funnits. I klassrummet var han i sitt esse. Otroligt energisk och påhittig. Och de här nyanlända invandrarna fick sig en och annan chock gissar jag, med alla galna upptåg han utsatte dem för. Jag önskar att han skrivit ner allt så jag kunde återberätta. Han klädde bl a ut sig till sin egen vikarie och vikade åt sina elever. En hel dag höll det, han lurade t o m sina kollegor och rektorn, tills en elev stirrade intensivt på honom och sa ”Du… Du är Robert!”. En annan gång när han skulle träffa en helt ny klass för första gången låtsades han vara elev och satte sig i en stol med de andra. När ingen lärare dök upp började alla skruva på sig, småprata lite och till slut, när konversationen på knagglig svenska var igång (vilket var hans mål) avslöjade han sig. Han älskade det där, att överraska, vara spontan och chocka folk. Han var väl på gränsen till ren galenskap ibland men han sa att man lär sig allra bäst när man har roligt.

När jag kom till Leksand samma dag som han dog, gick vi till sjukhemmet, mamma, min syster och min halvbror från Tyskland. Först ville jag gå in själv men när jag tog ett steg in i rummet och såg honom där i sängen så gick det inte. Det var obehagligt att se en död människa och det var första gången. Jag vågade inte och jag bad min syster följa med. Vi satte oss vid sängkanten. Min syster höll sin hand på hans men jag kunde inte röra honom. Ville inte känna om han var mjuk eller stel. Alldeles säkert kall. ”Han ser läskig ut”, sa jag. Men min syster sa att han såg fin ut, rofylld. Att han verkat hållit ut tills min bror kommit vrålåkande från Arlanda, som att han väntat på honom. Och när han en kvart senare andades ut en sista gång, såg hon att han fått frid. Jag satt och tittade på honom en stund. Hur han låg där alldeles blickstilla och orörlig. Med händerna knäppta över bröstet, de där långa, krokiga pianofingrarna. Läpparna aningen åtskilda. Ett ljus brann på sängbordet. Det var inte alls som att se en sovande människa. Man kände att han inte var där längre, han var som en vaxdocka av sig själv. Allt som var han var borta nu, alla tankar och ord och minnen. Det var bara ett skal kvar som låg där i sängen. I dörröppningen gav jag honom en sista blick. Det var fyra år sen. Men i mitt huvud är han fortfarande så levande, jag kan se varenda min i hans ansikte framför mig.

Pappa hade sina inre demoner också. Han kämpade mot depressioner. Mådde dåligt när han inte stod i centrum. Hans liv var som en teaterscen och han den enda skådespelaren. Och när ridån föll fanns bara någon sorts tomhet kvar tror jag. Han var ofta rastlös, otålig, impulsiv och egocentrisk. Och väldigt ljudkänslig. T ex hatade han bilarna som körde utanför vårt hus när vi bodde i en by utanför Leksand. Speciellt på somrarna när det var mycket turister i området. En dag stod han och diskade. Han var lång, smal och krokig med vitt hår, påminde lite om Einstein. På sig hade han min styvmammas rosa förkläde med volanger. Och ett par stora, runda hörselskydd för att slippa höra bilarna. Han jobbade väl upp en ganska stor portion irritation där vid diskbänken och när det till slut brast sprang han ut till vägen och viftade med knytnäven åt bilarna. Herregud vi har skrattat så vi gråtit, min styvmamma, min syster och jag, vid tanken på alla tokigheter han hade för sig. Man undrar ju vad bilisterna tänkte. Och det skulle inte förvåna mig om någon tog ett extra varv förbi vårt hus efter det… Men trots en del jobbiga stunder kunde man liksom aldrig klandra honom. Hur kunde man när han var något av en slav under sin egen otillräcklighet? Han hade ett gott hjärta och var en vänlig själ. En stark personlighet. På slutet sa han att han var förvånad över att så många var kvar runt honom. Men jag tycker inte det är så konstigt att många höll sig kvar, han berörde de runt omkring honom.

Pappa fick sin cancerdiagnos något år innan han dog, Waldenströms sjukdom, en sorts blodcancer. Han hade blivit sämre och sämre under tio år men vi trodde det var depressioner som var orsaken, att han tappat gnistan. Och han hade en stor läkarskräck. Så när han väl tog modet till sig och gick till läkaren var det för sent. På slutet gick det ganska fort. Sista veckan han levde åkte jag upp till honom. På tåget från Stockholm satt jag och åt Djungelvrål minns jag. Jag hade en craving för saltlakrits, gravid som jag var i vecka 8. Jag mådde fruktansvärt dåligt, trött och illamående. Den veckan satt vi mycket vid hans säng. Ibland pratade vi, ibland satt vi bara där tysta. Jag funderade på om jag skulle säga något särskilt. Men jag kände inte behovet av att ta upp något eller säga något speciellt. Jag ville nog bara mest vara där, umgås som vanligt, prata, skratta och minnas. En dag när läkaren var där frågade han om pappa kände sig orolig, ledsen? Och han sa ”ja, över att inte få vara med längre”. Då, och många andra gånger, fick jag gå därifrån för att inte bryta ihop framför honom. Men jag är oerhört glad för de dagarna vi fick tillsammans den veckan. Och jag är glad att han var sig själv hela tiden, att han fick vara klar i huvudet. Han mjuknade en del på slutet också, var oerhört tacksam för allt och ödmjuk. Han fick nog en hel del insikter om saker och ting. Min syster var fantastisk som släppte allt för att ta hand om honom. Hon lät honom veta att allt var bra, det fanns inget att gräma sig över, det fanns inget som behövde förlåtas. Jag funderade på om jag skulle berätta att jag var gravid. Men jag kände mig osäker. Efter ett tidigare missfall var jag väldigt orolig att det skulle sluta illa den här gången också. Och hur skulle jag kunna berätta en sån sak för honom om det hände? Och tänk om han skulle bli ledsen över tanken på ett barnbarn som han inte skulle få känna?

Efter en vecka bestämde jag mig för att åka hem. Jag visste inte hur länge till han skulle leva, var det dagar, någon månad? Den sista dagen jag var där flyttade vi pappa till ett vårdhem i Leksand. Han var inte alls glad över det, orolig över alla möjliga detaljer. Men han förstod nånstans ändå att det var tvunget. Efter att vi lämnat pappa att sova en stund gick jag på toaletten. När jag såg allt blod frös jag till is. Det var en sån förtvivlan. Jag rusade ut till min syster och grät hysteriskt. Det händer igen! Vad är det för fel? Jag bestämde mig att åka direkt till akuten i Falun.

I bilen kände jag ett konstigt lugn. Jag hade ju nästan väntat på det här så trots en enorm besvikelse fanns det inget annat i mitt huvud än att det var ett missfall. Jag fick ganska snabbt komma in till en läkare. Läkaren gjorde ett ultraljud och tog god tid på sig innan han sa något. Han hittade väl inget tänkte jag. Men sen såg han underligt glad ut och frågade ”vill du titta?”. Han vred på skärmen och där fanns min lilla bebis, inte alls död utan livs levande. Jag kände en sån obeskrivlig lättnad och glädje. Den dagen var första gången jag såg Alma. En liten suddig räkliknande varelse med ett tickande hjärta på den svartvita ultraljudsskärmen.

Den dagen var också den sista dagen jag träffade pappa i livet. Jag hann aldrig komma tillbaka till Leksand igen innan han gick bort ett par dagar senare. Innan vi åkte till akuten gick jag förbi hos pappa. Det var ett ganska stort rum. Min syster hade tagit dit ett par blommor och satt upp foton i fönstret. Pappa låg på sidan i sin sjukhussäng. Han kunde inte sätta sig upp men var vaken. Jag sa att jag skulle åka hem nu. Han sträckte upp en tunn arm i luften för att jag skulle ge honom en kram. Och det gjorde jag. ”Hejdå pappa”, sa jag, ”jag kommer snart tillbaka”. ”Hejdå kära du”, sa pappa. Jag undrar om han förstod att det var sista gången?

Märklig tid var det som följde. Hur man kan känna så mycket lycka och så stor sorg på samma gång.

När jag klev av tåget i Leksand i fredags hade pappa lika gärna kunnat komma gående på perrongen så som han brukade. Med sin rangliga, tunna kropp och det flygiga vita håret. Benen gåendes liksom framför kroppen. Han såg lite roligt ut. En ljusbrun manchesterkavaj, stor på den krokiga kroppen, och en matchande hatt. Han skulle vinka med armen högt i luften och le så där som han gjorde när han såg en. Med värme. Glad och nöjd.

Annonser
Det här inlägget postades i Annat i livet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s