Baksmälla

Det var riktigt mysigt att vara i Dalarna. Jag lyckades gäcka snökaoset och vi hade vackert vårväder. Regnet började droppa först när jag klev på tåget hem.

Det var skönt att komma hem, tre dagar var lagom. Men jag kände i morse hur känslomässigt instabil jag är just nu. Jag insåg det när jag nästan började gråta över hur fin en mamma på dagis var idag. Hon kom samtidigt som oss och band fast sin hund vid grinden utanför dagis. Jag såg att hon hade bråttom för hon skyndade på sina barn. Alma, som är intresserad av alla djur, började prata med henne om hunden. Mamman satte sig ner framför Alma och försökte förstå henne. Hon uppfattade att Alma pratade om hunden och kollade av med mig att hon hört rätt. Sedan förstod hon att Alma sa att hunden måste vänta utanför. Det var en sån liten obetydlig scen men jag, som inte är den gråtmilda typen, kände tårar bränna till. Nästa gång jag ser henne ska jag säga hur fint det var av henne, hur mycket det betyder att någon sätter sig ner och försöker lyssna och förstå.

Känslan jag har i kroppen är som en baksmälla. Jag är trött, ont i huvudet och har en gnagande ångest som jag inte kan sätta fingret på. Det är nog summan av flera saker. Leksand är som ett andra hem eftersom pappa bott där sen jag var liten, men jag har inte varit där sen han dog och det blev en del tankar på honom så klart och den där sista tiden vi hade tillsammans. Sen har jag inte sovit mer än ett par timmar i streck sen Elle föddes för nio månader sen. Jag märker hur paj min sömn börjar bli nu för det kan ta mig två timmar att somna fast jag är helt slut. Elle vaknar, eller åtminstone stökar runt, många gånger varje natt. Och sen alla vaknätter jag tagit under vinterns sjukdomar som är ännu värre. Eftersom Alma sover dåligt också ligger Johan i hennes rum och därför kan jag inte få någon avlastning. Alma hade ju några bra nätter men nu är det dåligt igen, vaken två timmar varje natt, och det stressar mig också. Det påverkar hela familjen, Alma är trött, jag får ingen hjälp. Och Johan och jag har inte sovit i samma säng sen Elle föddes. Jag saknar vår relation. Jag känner också en begynnande panik över att min föräldraledighet börjar ta slut. Jag har egentligen inget emot att jobba igen men det är den där separationsångesten. Elle och jag har varit tillsammans dygnet runt, vi är som en person. Och det har varit en sån fin tid, sånt skönt lunk, bara hon och jag. Det blir som en liten sorg att bearbeta… Även om det är långtifrån solsken jämt med Alma, så kommer jag sakna turerna till och från dagis med henne också.

Sen är det den där vanliga småoron över Almas utveckling och så mycket som hennes oberäkneliga humör påverkar mig, alla konflikter tär. Till sist är en stor del av den här oroliga känslan det beslut vi måste fatta om Alma får plats på språkförskolan. Hur vi än väljer så känns det bara fel. Det är en jättestress som ligger och pyr.

I kväll väntar i alla fall ett rykande färskt avsnitt av Mad Men. Ser fram emot att krypa ner i soffan med Johan när barnen somnat och försvinna in i en annan värld.

Annonser
Det här inlägget postades i Annat i livet, Föräldraskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s