Inte alls mycket klokare

Idag var det dags att besöka språkförskolan som vi sökt till. Vi har inte fått svar än om vi blir erbjudna en plats men vi ville gå dit och hälsa på och få en känsla. Vi letade runt lite på skolgården innan vi hittade rätt. Ett litet hus vid sidan av med en egen liten gård. Och sen går vi in och allt är pyttepyttelitet. Förskolan bestod av ett (litet) rum som var uppdelat i några olika stationer. Vi satt ner med en förskollärare och logopeden och pratade. Vi fick berätta lite om Alma och de berättade om verksamheten och vi ställde lite frågor. De verkade väldigt trevliga och engagerade. Och det pedagogiska, all språkträning, verkar också väldigt bra. Men miljön. Min magkänsla sa bara. Nej. Här kommer inte Alma trivas. Alma gillar stora ytor, kunna röra sig och gå sin egen väg. Jag fick lite rysk barnhemskänsla. Jag är väldigt känslig för den yttre miljön och jag kanske fokuserar för mycket på den lite dystra känsla jag fick.

Och den lilla gården var bara asfalt med ett eget staket skilt från den andra skolgården. Almas gård på förskolan nu är jättestor, med olika ruschkanor, gungor, sandlådor. De odlar och komposterar, det finns träd och grönt. Inne är det stort med flera olika rum, ett vattenrum, ett byggrum, ett måla- och pysslarum, en läshörna, ett discorum etc. Det är väldigt självständigt, barnen väljer själva när de vill äta mellis t ex och de tar maten själva. Alma älskar det, att få vara självständig och att man inte måste nånting. Vill man inte vara med på nåt så behöver man inte. Vill man absolut inte gå ut/vara inne så är de flexibla. Personalen på Almas nuvarande förskola är underbar, de är engagerade, glada och drivna. De har tagit till sig Almas svårigheter och försöker anpassa miljön till henne. De ska börja gå på språkcaféet som språkförskolan anordnar för att lära sig mer. De har vunnit flera priser för sin verksamhet, både för miljön och deras kvalitetsarbete. Jag undrar hur Alma skulle ta det att byta från den här stora, fria miljön till det här lilla lilla rummet? Nackdelen är väl att det är många barn och hon riskerar att inte hänga med eller bli utanför även om personalen gör så mycket de kan.

En sak som jag tyckte var positivt när jag läste om språkförskolan var att den var integrerad med övriga förskolan så att barnen också kunde leka med ”normaltalande” barn. För jag tror att det är viktigt med både och, både att få känna att man inte är ensam med sina svårigheter men också att höra jämnåriga prata och inspireras av det. Men att förskolan är integrerad innebär att de går på sångstunden en gång i veckan på vanliga förskolan. De äter lunch efter de andra barnen så de är själva i matsalen. Det kändes så segregerat. Som att ”jaha där är de där konstiga barnen”. Jag vet inte, är det bra? Det känns som en risk att de känner sig annorlunda än andra barn, att det är något fel på dem? Eller väger jag in för mycket vuxentankar och mina egna känslor?

De sa att många av barnen där har mått dåligt på sina tidigare förskolor, varit utanför o s v. Och att det blir en stor trygghet att komma dit och få vara en i mängden, accepterade. Men Alma trivs ju på sin förskola. I alla fall nu. Hon är glad och leker med de andra barnen. Hon har en bästis, Albin, och de är oskiljaktiga. Men vad händer om ett år, två år? Då kanske Alma inte trivs längre, är ensam och utanför. Då kanske vi skulle ångra om vi inte tackar ja.

Vad har vi för alternativ? Ska vi tacka ja om vi får en plats och bara fokusera på att hon får så mycket språk som möjligt? Vänta och se hur det går för Alma på hennes nuvarande förskola? Kanske söka på nytt om vi märker att det inte funkar? Men riskera att inte få en plats då. Eller ska vi ha henne kvar och kräva att hon får en resurs istället? Vad är viktigast, språkträningen eller miljön? Det känns som att om man ställer förskolorna mot varandra så får hon på den ena all språkträning hon kan få, vara med barn som har liknande svårigheter. Och på den andra får hon andra saker, som också är utvecklande, men på andra sätt än just det språkliga. Vi bytte förskola förra hösten mycket p g a att miljön inte funkade för Alma. Det var också bara ett litet rum och det blev inte bra för Alma med alla intryck. Här är det ju färre barn och inte så stimmigt så det är väl skillnad men jag märker ofta på henne att hon blir rastlös och mer ofokuserad när hon vistas i miljöer med små ytor.

Åh dessa beslut. Jag blir galen. Jag vet inte hur vi ska kunna fatta ett beslut? Jag vill inte välja. Jag vill inte välja bort. Jag vet inte vad som är rätt beslut. Jag behöver en glaskula för att veta. Jag måste kunna se in i framtiden och det kan jag inte. Jag vill göra det som är bäst för Alma. Och språkträningen tror jag är jättebra för Alma. Men miljön tror jag inte hon skulle gilla. Varför ska det vara det ena eller det andra? Och det är ju en bit bort. Jag kan inte tänka mig att vinka av henne i en taxi, ha någon främling som är ute med henne i trafiken. Hon har precis börjat cykla till och från förskolan och det är det bästa hon vet. Det kan hon inte göra om vi byter.

Jag vet att det finns massor med föräldrar som önskar att de hade vår möjlighet att få tillgång till en språkförskola, och jag vill inte verka otacksam. Vi har ju två bra alternativ egentligen. Men det kändes bara inte alls rätt.

Annonser
Det här inlägget postades i Språkförskola. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s