Pressa fram ett förlåt

Något annat som är positivt med ett lite ”svårare” barn, förutom att man uppskattar vissa saker mer, är att man tvingas ifrågasätta sig själv som förälder väldigt mycket. Ett barn med andra behov ”kräver” liksom att man beter sig mer empatiskt, mer lyhört, mer samarbetande, mindre auktoritärt. Det går inte att slarva. Visst har jag många dagar när jag blir helt utled och varken har tålamod eller medkänsla och är en riktig skitmorsa, men resultatet är också tydligt – det blir mycket fler konflikter. Och skulle vi få Alma att ”lyda” och vara mer medgörlig, då skulle vi också kuva henne. Vilket barn som Alma säkert blev förr i tiden. Och även om Alma kan trötta ut mig totalt vet jag att jag ska vara glad över att jag har en dotter som inte accepterar att bli behandlad hur som helst, vet vad hon vill, vågar säga ifrån och visa sina känslor. Hon har integritet. Och det är en riktigt bra egenskap.

Det här med att vara lyhörd och förstå sitt barn är extra viktigt när man inte kan kommunicera som man gör med andra barn i samma ålder. Tänk dig själv att alltid behöva anstränga dig extra för att förstå vad folk säger och menar, att inte kunna uttrycka det du vill, känner och tänker. Och ha svårt att förstå samspel och lekar. Då måste man som vuxen ha en god portion förståelse, känna sympati för och hjälpa henne. Ett exempel är det här med att säga förlåt som det ofta blir mycket fokus kring när vi vuxna ska gå in och uppfostra. Alma vill oftast inte säga förlåt. När Alma blir arg kan hon kan reagera mer som yngre barn som inte har språket med sig, d v s mer fysiskt. Men att hon tar i med hårdhandskarna är ju bara ett uttryck för hennes frustration. Det är lätt att bli vilseledd och bara vilja rätta till hennes beteende men missa varför det blev som det blev.

Självklart får hon inte slåss eller göra illa och det ska man markera. Men om man bara fokuserar på att forcera fram ett förlåt efteråt är jag rädd att man missar att hjälpa Alma. Jag tycker det största fokuset ska ligga på att förstå hur Alma har uppfattat situationen och varför det blev som det blev. Hon kanske inte tyckte att hon gjorde fel. Hon kanske missförstod något. Hon kanske tyckte hon hade rätt till något. Eller så är hon helt enkelt för arg för att säga förlåt (vem säger förlåt i stridens hetta? Inte jag i alla fall). Det kan finnas många anledningar som vi inte förstår och som hon inte kan uttrycka. Så jag kan tycka att det viktigaste är att vi vuxna går in och är hennes språkliga förmåga åt henne, är hennes röst. Vi kan gå in och ”översätta” och ge henne orden som hon kanske skulle sagt om hon kunde uttrycka sig. T ex ”du blev arg när X tog…” eller ”Du ville inte att X…”. Och sen säga att ”det är ok att bli arg men du får inte slåss. Det gör ont och då blir X ledsen”. Jag tycker ofta man kan avväpna henne om man prickar rätt, att hon blir lättad när hon blir förstådd. Och då är man närmare ett förlåt, när hon får göra det med hedern i behåll och när hon lugnat ner sig.

En situation som förskolan berättade om var när logopeden var på besök. Alma var väldigt uppspelt och glad. Efter en stund när förskolläraren och logopeden står och pratar kastar Alma ett stetoskop i huvudet på förskolläraren. Hon hade då blivit irriterad på Alma och bett henne säga förlåt. Vilket hon inte gjorde och det blev väl lite av en grej av det hela och fokuset låg på att hon kastat stetoskopet och skulle säga förlåt. Men Alma kastade förmodligen stetoskopet för att hon var uppspelt och för att det var ett sätt att söka uppmärksamhet och ja, uttrycka sig, fast det inte blev helt rätt. Alma kan ofta vara väldigt hårdhänt utan att vilja göra illa, som att kasta något eller kramas för hårt o s v fast hon egentligen menar väl. Jag har läst att barn med språkstörning och motoriska problem ibland har svårt att använda lagom kraft och i sådana lägen känner hon sig nog väldigt missförstådd.

En annan incident hände för ett par veckor sen när vi var på väg ut och Alma kröp omkring på golvet och lekte hund. Jag höll på att packa i ordning våra saker och var inte helt med på noterna. Plötsligt känner jag hur Alma biter mig i benet. Jag blev arg och frågade vad hon höll på med. Alma blev ledsen och så stod vi mitt i en potentiell konflikt där jag kunde försöka tvinga Alma att säga förlåt. Men Johan snappade upp läget som tur var och sa ”Alma, du var en hund och ville bara bita som en hund, eller hur?”. Alma nickade och jag kunde säga ”Jaha, ja du är en hund, då förstår jag. Men det gör ont på mig när du biter.” Och sen var det bra. Vi förstod Alma och hon kom ur situationen utan att bli missförstådd och alla kunde vara glada igen. Och det där förlåtet var inte så himlans viktigt i det stora hela.

Jag måste säga att jag har lite svårt för det där att tjata på barn att säga saker som förlåt, tack, hej, hejdå o s v. Barn gör ju som vi vuxna gör och jag tror ju att barn så småningom lär sig alla sociala koder och artighet vartefter de mognar och blir mer medvetna, förutsatt att vi vuxna är bra förebilder. Om jag säger förlåt till Alma när jag gjort henne ledsen tror jag att hon också kommer att säga det när hon är redo. Men det ska ju vara något man gör av välvilja och empati, inte för att man blir tvingad. Visst kan man påminna eller försöka guida men jag tror det är viktigt att låta barnen välja när det känns bra att säga saker och ting.

Sen får man också skratta lite åt vissa missförstånd. Som när Alma var 2 år och hjälpte till att plocka ur matkassarna. Jag frågade om hon kunde ställa toalettrullarna på toaletten. Jajemän, det kunde hon, och stolt över sitt lilla uppdrag släpar hon iväg paketet. Efter en stund går jag förbi badrummet och ser hur hon med all sin kraft försöker trycka ner alla rullar i toaletten…

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap, Trotsålder och konflikthantering. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Pressa fram ett förlåt

  1. Paula skriver:

    Att vilja göra rätt ,vem vill inte det. Om man har lite svårare än andra att förmedla det man känner och tänker , hur blir det då? Tror att ALMAs förlåt kommer att komma när det behövs..inte för att någon annan förväntar sig att det ska sägas. Att vara här och nu, att vägleda och visa , och vara tydlig är nog en klok tanke som ni har. Att förklara och sätta ord/bilder på händelser tillsammans,tror jag ger mycket mer än att pressa fram ett litet förlåt.

  2. minalma skriver:

    Jag upptäcker en hel del automatiska tankar om hur man ska vara och göra som förälder, hur barn ska uppfostras. Men det är ganska intressant att ifrågasätta vissa saker. Jag inser att man inte alls behöver göra som jag trott är bäst. En gång har jag tvingat Alma att säga förlåt, när hon gjorde illa Elle. Jag tror inte ens det var med mening men jag gjorde bara som jag fått för mig att man ska göra, få barnen att säga förlåt. Men efteråt kände jag bara att det kändes fel och vad lärde hon sig av det där då? Hon blev nog mest rädd och ledsen bara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s