Hjärnspöken

Ibland känner jag att nej, nu lägger vi ner det här. Vi mår dåligt av att springa på alla läkarbesök. Och när vi mår dåligt påverkas Alma. Och när man är inne i en sån här utredningssvit då blommar all oro och jag ser bara massa saker i Almas beteende som verkar konstigt. Alma är mitt första barn, jag har noll koll. Hur ska jag kunna veta vad som är ”normalt”? Jag är en kontrollmänniska och jag vill veta. Men det gör också att jag oroar mig ännu mer.

Jag googlar mycket. Problemet är att man hittar ju både det man letar efter och lite till där ute på nätet. Varningstecken: hon är sen i talet, sen i grovmotoriken, har en vilja som skulle öka pulsen på en katolsk exorcist, sover dåligt och har svårt att samarbeta/rätta sig efter andra (viljan igen). Är det ADHD, DAMP eller normalt? Hon la grönsakerna på rad på bordet häromdagen. Är inte det ett tecken på autism eller bara ett tecken på matematiskt tänkande? Hon är fixerad vid datorn. Normalt? Onormalt? Det här med hennes dåliga humör. Är hennes ilska resultat av språkstörning, autismspektrumstörning eller är det bara helt jävla normalt för en 3-åring i trotsåldern? När jag googlar på ”3,5 år + arg” får jag hur många träffar som helst. Och läser om barn som får Alma att framstå som en ängel. Det finns böcker som beskriver den här fasen. Mammor som vittnar om att de hatade sina ungar i 3-årsåldern. Jag ser barn i lekparken som också får spel. Men de föräldrarna kan ta det med ro för de har inga läkare som ser bekymrade ut, som känner en osäkerhet. Men för oss som utreder vårt barn, som vet att nåt är annorlunda, hur ska vi kunna urskilja vad som är normalt och onormalt?

När Alma var 2 år och utreddes av NU-teamet googlade jag på varenda diagnos som finns. Hon stämde väl in på hälften av symtomen på typ alla diagnoser. Och det gjorde 2-åriga Kalle, Kajsa, Lottan och Bengan och resten av alla förskoleungarna också för den delen. Jag vill verkligen inte vara den där föräldern som är naiv eller lever i förnekelse. Vi förstår ju att det är nånting som är annorlunda. Jag bara önskar att jag kunde sålla lite. Och att vi fick ett svar nångång. Men jag börjar inse nu att den här snurren den går bara runt runt runt och runt igen.

Och efter alla dessa läkar/psykolog/sjukgymnast/logopedbesök, vad har vi egentligen fått veta? Nästan ingenting faktiskt. Och ingenting har förändrats förutom att vi lever i en enormt påfrestande ovisshet. Hon har någon sorts språkstörning det är väl alla överens om. Men vad för språkstörning vet vi inte. Autismspektrumstörning? Trodde det var uteslutet sedan ett år tillbaka som det står i NU-teamets utlåtande, men tydligen inte längre. Så vad är meningen egentligen när ingen kommer fram till något vettigt? Jag börjar verkligen undra det.

Det verkar vara viktigt i vårt samhälle att kategorisera barn som det ena eller det andra. Alla har felsökarglasögonen på sig. Barnen ska följa kurvan på BVC och bockas av på frågeformulär. Klappar händerna check, pratar i 3-ordsmeningar check, ritar huvudfotingar check. Och vad är det som är så hemskt med att inte vara exakt som den stora massan då? Varför är det så viktigt med diagnoser? Att skilja på normalt och onormalt? Och vart går egentligen gränsen mellan en störning och att befinna sig i ena svansen av normalfördelningen? Vad är en regelrätt utvecklingsavvikelse och vad är helt enkelt mänskliga kvaliteter? Det är väldigt luddigt allting.

Som jag ser det är en anledning till att diagnoser blivit vanligare för att vårt samhälle ställer stora krav på normalitet, på kommunikation, på social kompetens etc. Det är tufft även för de som inte har några medicinska svårigheter. Och de som har svårigheter behöver få hjälpmedel för att tillgodogöra sig t ex undervisning och klara skolan. Det är ju så klart en positiv utveckling också, att vi vet mer nu och att barnen får mer hjälp. En diagnos kan också vara viktig för familjen att förstå barnet. Anledningen till att vi fortsätter med de här utredningarna är inte för att vi vill ha en stämpel i pannan på vår dotter som säger att hon är annorlunda. Det är enbart för just den anledningen att vi vill ge henne all hjälp som finns för att göra det lättare för henne att (över)leva i vårt samhälle när hon blir så stor att vi ska släppa taget om henne och ge henne den där knuffen ut i världen.

Men bortom språkstörningen och vad-det-nu-mer-kan-eventuellt-tänkas-vara är hon Alma. Samma underbara, fina, perfekta Alma som hon varit sen den där magiska stunden när jag fick lyfta upp hennes nakna lilla kropp i min famn första gången vi sågs. Jag hoppas bara att resten av världen kommer att se den människa hon är. Och vem vet, kanske kommer hennes svårigheter visa sig vara hennes styrka också, som för så många andra framstående personer som lyckats utnyttja de fördelar som också följer med olika diagnoser. Jag hatar som sagt när jag tittar kritiskt på Alma. Och risken med det, när vi bara fokuserar på det som avviker, är väl just det att vi missar att se deras styrkor.

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap, Utredning. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Hjärnspöken

  1. Hanna skriver:

    Det är så oerhört viktigt det du skriver om. Att se resurserna i stället för bristerna. Våra ”mellanvårdskvinnor” påtalar ofta att de mest framgångsrika personerna i vår värld ofta har just någon form av funktionsnedsättning, det gäller bara att ta till vara på det positiva som dessa barn har och stärka dem i det. Som mamma är det dock inte alltid så lätt när man är i konstant kollision med sitt barn och ser alla svårigheter ens barn har att passa in i den övriga massan, och som i vårt fall faktiskt gör illa och sårar andra människor. Jag känner själv att jag fastnat i att fokusera på allt som inte stämmer bara för att jag så gärna vill förstå vad problemet är. Som att jag lägger ett pussel som aldrig kommer bli färdigt. Efter vårt samtal i går tänkte jag verkligen att jag måste anstränga mig för att vara lite mer här och nu och bara se vad vi är idag och i stället börja kartlägga vad resurserna.

    Vi pratar också om det här med ”normalt” . Vad fan är det? Det vet inte jag heller. Det är ju inte förrän ens personlighet skapar problem i vardagen som någon form av diagnos blir nödvändig. Jag pratade med en släkting i helgen som jobbar med autistiska och hon berättade att barn inom autismspektrat som vuxit upp på landet eller mindre orter inte alls har samma problem eftersom lunken där är helt annorlunda, klasserna och skolorna mindre och flexibiliteten mycket större. Det tycker jag var tänkvärt :))

    • minalma skriver:

      Nej jag kämpar också med att inte oroa mig, att se det positiva och att leva i nuet. Det är jättesvårt när vardagen mest handlar om att hantera konflikter. För mig är det lättare att göra det när jag skriver, när Alma somnat, då kan kan tänka på det som är bra och hur jag borde hanterat vissa saker o s v, reda ut oordningen i huvudet helt enkelt och då känns det lite lättare i alla fall. Jag tror också att innan man verkligen vet och förstår barnets svårigheter blir det mycket fokus på det. Kanske blir det lättare när man benat ut det lite mer?

  2. Paula skriver:

    Det svåraste som jag vet som förälder är när någon säger något mindre bra om mina barn. Jag mår allra bäst och känner mig duktig när andra berömmer mina barn.
    När jag möter barn i skolan brukar jag tänka hur skulle jag vilja att man gjorde om det var mitt barn det gällde?
    Att alltid se olika barns styrkor och möjligheter, att försöka anpassa så mycket det bara går….diagnoser kan ibland hjälpa mig som pedagog att förstå och förändra förhållningssätt, ibland bara bli ett faktum på något som man redan ”vet”. En diagnos förändrar ju inte ett barn, förhoppningsvis och på rätt sätt kan den bli en hjälp för barnet och omgivningen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s