Klump i magen igen

Jag pratade med Almas läkare idag. Resultatet från EEGt var helt normalt och det var ju bra. Hon hade också pratat med sjukgymnasten som Alma träffade nyligen. Hon sa att Alma var lite stel och sen i grovmotoriken, men det var inget nytt. Däremot hade hon funderingar p g a att Alma inte hade samarbetat så bra. Vi har ju också berättat om Almas starka vilja och läkaren tyckte att vi skulle göra om NU-utredningen nu när Alma är lite äldre. Vi gjorde ju en utredning för ca ett år sen och då fanns ingen misstanke om problem inom autismspektrum. Men nu uttryckte hon ändå en viss oro. Hon sa också att om det är så att hennes problem bottnar i kommunikationssvårigheter och inte primärt en språkstörning så är språkförskolans pedagogik helt fel för henne. Och hon tyckte att risken att vi sätter henne i språkförskola om hon har autistiska problem är värre än risken att vi får skjuta upp hennes ev placering där om det visar sig att hon har en ren språkstörning. Hon frågade hur jag kände inför en ny utredning. Självklart, sa jag. Vi gör allt för Alma. Vi vill veta vad hon har för svårigheter. Hur vi kan hjälpa henne.

Den riktiga sanningen är att allt jag känner är den där förbannade klumpen i magen igen. Jag är ledsen, orolig in i själen. Förbannad. Jag vill bara ligga här och gråta. Allt annat i livet bara försvinner, all energi sugs ur mig. Jag önskar att vi slapp allt det här. Jag önskar att Alma fick vara som alla andra barn. Jag önskar att hon slapp springa runt på div sjukhusbesök och bli bedömd. Jag önskar att vi bara fick njuta av vår dotter och att vara föräldrar och en familj. Jag vill bara vakna upp i en annan värld. Det är vad jag verkligen känner.

Men så är det inte. Det här var vår lott, vårt barn. Och jag ska vara hennes lejonmamma. Det här tunga, orkeslösa, det går över, jag vet. Sen tar vi nya tag, rycker upp oss och väntar på kallelserna. Igen.

Annonser
Det här inlägget postades i Utredning och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Klump i magen igen

  1. Martin skriver:

    Vad fint du skriver, jag känner verkligen med er. Hoppas du och Johan kan finna styrka hos varann i allt det här.
    //Martin

  2. Hanna skriver:

    Aj! Så mycket tankar… och känslor som väcks. Men helt ärligt, hur hur gör du för att orka ta nya tag och väcka den där lejonmamman? Min har inte en gnutta energi kvar….
    kram

    • minalma skriver:

      Ja jag vet inte faktiskt. Har nog inget supertips på det tyvärr… Dagarna rullar på och de där jobbigaste känslorna bleknar efter ett tag i vardagen…

  3. Hanna skriver:

    Den där ”kroniska” oron är inte någon vidare bra byggsten…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s