Var det här det underbara familjelivet?

Vi har haft ett par mindre bra dagar. Det betyder att vi har slavat under Almas temperament. Jag blir så trött. Trött på hennes järnvilja, trött på hennes ilska och utbrott. Trött på hennes trötthet. Trött på att hon inte kan vara lite mer flexibel. Trött på att jag inte förstår vad hon säger. Trött på att hon inte förstår vad jag säger. Trött på att man aldrig kan släppa garden.

Ibland känner jag mig som en minröjare. Vi måste alltid vara ett steg före, läsa hennes humör, läsa situationer. Till och med när man har trevligt är man på sin vakt. Såna här dagar känns livet mest som ett fängelse, som att vi är fångna i Almas känslostormar och hennes trötthet. Inget känns roligt, det är liksom ingen idé att försöka göra nåt trevligt. Man spelar ut alla sina kort för att få smidiga övergångar och ge henne en chans att komma ur situationer på ett bra sätt, men det funkar inte. Det slutar ändå med att man får släpa in en skrikande unge i bilen.

Ska det vara så här? Varför verkar alla andra ha det så lätt? Små medgörliga barn som leker snällt i sandlådan och sover på nätterna. Mamma och pappa kan gå ut och ha lite egentid ibland. Och mamma eller pappa kan vara borta en natt utan att sätta den andra helt i skiten. Äsch, det är väl det här som är det där jobbiga småbarnslivet. Och vissa tycker att det är lättare än andra. Har lättare för att hantera det. Och kanske har lite mer lätthanterliga barn. Jag är nog inte riktigt skapt för att vara en småbarnsmamma. En sån som tycker det är så ljuvligt när barnen är små. Som inte känner sig kvävd och instängd. Eller så vågar folk bara inte erkänna hur förbannat jobbigt det är ibland.

Men jag kan villigt erkänna att idag bara längtar jag tills hon blir större. Japp, idag längtar jag ända fram till dagen då vi vinkar av flyttlasset. Efter det tar min man och jag en avsmakningsmeny på nån stjärnkrog i stan, med vinpaket. Sen en lång promenad hand i hand genom stan. Det är en ljummen sommarkväll. Stockholm strålar som guld i solnedgången. Vi springer på ett par vänner och stannar till någonstans på en uteservering. Sen tar vi en taxi hem, sätter på en rulle. Tio minuter senare sover jag i hans knä. Och sover heeeeeela natten…

Och nästa morgon ringer jag Alma. Säger att jag saknar henne.

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s