Jag vill att andra ska se Alma, inte bara ett barn som inte kan prata

I helgen var vi på biblioteket på sångstund. Fullt med barn och föräldrar. Först är det ett barn som närmar sig Almas lillasyster Elle. Alma säger: ”Dä miin bebis, itte jöjja den, mamma bäjja den”. Mamman tittar lite tvekande på Alma som om hon inte vet hur hon ska förhålla sig. Under sångstunden frågar sångledaren: ”Har man paraply när det är sol?”. ”Jaa!”, säger Alma högt. ”Jasså har du det?”. ”Jaa”, säger Alma och lägger ut en lång, lång, evighetslång oförståelig harang. På slutet säger hon (så jag uppfattar vad hon säger) farmor och Ove. För hon fick ett paraply av farmor och Ove dagen innan så det var det hon ville berätta. Tanten sjunger vidare. En annan mamma betraktar Alma när hon sjunger med, högt och glatt, på sitt sätt. Och jag tycker att de här, visst små små sakerna, är så jobbiga. Alma är ju en sån som gärna pratar med allt och alla, folk i trapphuset, nån på gatan, kassören på ICA, nån som sitter bredvid på bussen. Ibland hoppas jag att hon inte ska säga nåt. Eller kanske skyndar förbi. Ibland t o m tycker det känns lite jobbigt att åka hem till nån man känner men som inte är så insatt i Almas språkproblem (och för att förtydliga, jag visar inte detta för Alma, jag hjälper alltid henne att prata med andra). Jag har funderat över varför jag känner så. Är det så att jag skäms över henne? Tycker det är pinsamt att hon inte kan prata?

Men nej, det är inte det att jag skäms över Alma. Det är inte det. Tvärtom, jag är väldigt stolt över henne. Att jag får en klump i magen och vill slippa de här situationerna är för att det gör så förbannat ont i hjärtat att se andras reaktion, hur de tittar på henne och undrar. Och när de säger ”jaha du” eller kanske undviker helt att prata med henne. Jag blir arg för att de inte ser Alma. Att de bara ser ett barn som är annorlunda, ett barn som det är något ”fel” på, något konstigt med. Jag vet att jag inte ska bry mig överhuvudtaget. Låt de titta då, låt de undra. Men det är väl bara den där instinkten att vilja skydda sitt barn från allt och alla som kan tänkas såra henne. Det är lejonmamman i mig som vaknar till och börjar morra.

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Jag vill att andra ska se Alma, inte bara ett barn som inte kan prata

  1. Kristina Isberg skriver:

    Oj vad jag känner igen mig i dina ord när du berättar om att alla tittar, undrar vad detta är !!!! det är omgivningen som skapar oro för våra barn, det handlar så mycket om okunskap jag vet !!!! eftersom jag är mamma till Kristian 19 år med grav språkstörning. Du har rätt inställning, fortsätt bekräfta Alma och låt henne vara den hon är och uppmuntra henne att fortsätta ”prata”. Vi rättade aldrig Kristian i hans tal utan vi upprepade meningen eller det ord som blev fel. Han har svårt med språkljuden alltså svårt att urskilja rätt språkljud och det är en av anledningarna till att det inte alltid blir rätt ord. Jag har varit Tigermamman och är det fortfarande ; – )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s