Att acceptera saker som de är

När allt det här med Alma drog igång för ca 1,5 år sedan var det lite som en kalldusch. Vi gick och tänkte att allt var frid och fröjd tills förskolan kallade in till ett extra möte och ville ansöka om en resurs. Sen följde en tid av förvirring och obehag. Vi slussades runt till BVC, BUP, barnläkare och tillslut NU-teamet. Efter alla samtal kände man sig helt sänkt och det har varit en otroligt jobbig tid. Jag kände allt från att ”men herregud lägg ner, vad alla bara letar massa fel hon är inte ens två år! Måste alla barn ställa sig i ledet och vara mainstream för att det ska funka i dagens förskola?” till ”Vad är det för FEL på henne, nånting är uppenbarligen fel annars skulle vi inte vara i den här snurren, men VAD?”. Jag googlade runt på alla diagnoser som finns och inte blev det bättre för det. Sen kom iallafall NU-teamets utlåtande: ”Sen i tal och motorik men ingen misstanke om autism eller autismspektrumstörning”. Punkt.

Sen har det varit lugnt ett tag. Men visst har känslan av osäkerhet gnagt på. Nu börjar ju bilden klarna – Alma har en språkstörning. Men mer än så vet vi inte. Om det är något mer. Jag är inte alltid den mest positivt inställda människan. Jag oroar mig för Alma. Jag oroar mig för hennes framtid. Jag är förbannad för att hon ska ha svårare än andra. Varför min lilla Alma? Och jag vet att det finns sååå mycket värre saker så missförstå mig rätt. Men jag har haft svårt att acceptera att det ska vara så här. Hoppats att det ska lossna och bli bra helt plötsligt. Alla vill ju det bästa för sitt barn. Det som är positivt och som vi alltid tar upp när det känns tungt är hennes underbara personlighet. Tack och lov att hon har sån självkänsla, att hon älskar andra barn, att hon har lätt att få kompisar, att andra barn tycker hon är rolig. På förra förskolan sa de att de andra barnen gärna sökte sig till Alma, för runt henne händer det alltid nåt roligt. Hon kan suga med sig alla med sin sprudlande, glada energi, hon kan ställa sig och asgarva och få med sig hela rummet.

Men ja, det snurrar ibland tankar som jag vet är så onödiga. Jag tänker för mycket, tänker för långt fram, sätter värde i sånt som inte spelar någon roll. Mamma är satans duktig på att ta saker med ro och att acceptera världen och livet som det är. Och att vara positiv. Det blir kanske så när man gått igenom mycket, man kan inte hetsa upp sig över saker som i ett större perspektiv är ganska oviktiga. Hon sa någonting i den här stilen. Almas framtid vet vi ingenting om. Vi vet inget om de förmågor hon kommer att ha. Vi vet inte på vilket sätt hon kommer att kompensera för sina svårigheter. Men hon har alla förutsättningar att bli en lycklig och framgångsrik person. Att hon har språksvårigheter säger ingenting om hur hennes liv kommer att bli och har ingenting med hennes lycka eller möjligheter att lyckas att göra. Det finns de som har allt man kan önska här i livet som är fullkomligt olyckliga. Almas framtid är inte skriven och hon har alla möjligheter. Och det är det som är det viktigaste. Och det man har i hjärtat.

Det här med acceptans skriver Ingegerd Gavelin så bra om. Acceptans handlar om ”att kunna se saker som de är utan att vara upptagen av hur man skulle vilja att det ska vara istället. Det är som det är – antingen vi vill eller inte. När vi lägger energi på önskningar eller farhågor om hur det skulle kunna vara istället, förlorar vi i närvaro.” … ”I acceptansen ligger att kunna vara tillsammans med barnet utan tankar på hur det borde vara. Vi fastnar lätt i att se saker på ett sätt, ofta på grund av våra automatiska tankar och känslor. När vi kan leva i acceptans kan vi vara öppnare för nya sätt att se och nya möjligheter.”… ”Varje barn måste hitta sin väg. Varje barn behöver bli älskat, inte bara för sina lätta, behagliga sidor utan också för sina svåraste sidor. Om han blir det, behöver han inte försvara sig och då kan han växa och mogna.”

Tänk om den positiva inställningen kunde finnas med på alla jobbiga samtal inom skola och sjukvården, då kanske man skulle gå därifrån med lite lättare steg nästa gång. Det måste finnas hopp.

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap, Hoppfullt och glatt. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Att acceptera saker som de är

  1. Anja skriver:

    Om du bara visste hur många som känner igen sej i det du skriver…! Tack för att du vill dela med dej! /Anja

  2. Hanna skriver:

    Åh,va jag känner med dig! Jag går just nu igenom samma sak. Brottas med mig själv och varför jag har så svårt att just acceptera. Oftast är det den enorma oron som tar över och liksom beslöjar möjligheterna att acceptera och förstå att min son också kan bli en lycklig människa med god självkänsla. MinEdward har ju andra svårigheter än dinalma men jag känner igen mig jättemycket. Kram Hanna

  3. Paula waara skriver:

    Har precis hört och har läst lite om det du skriver. känner med er. Kan förstå att det känns förvirrande och annorlunda, och inget man räknat med när man skaffar barn. hoppas att de svar och den hjälp ni får kommer att leda till att det känns lite lugnare…jag har ju bara träffat Alma några gånger , men hon är en härlig tjej med underbara föräldrar! Kommer att följa din blogg, hoppas vi träffs i sommar!//Paula

  4. Kristina Isberg skriver:

    Känner igen mig och minns alla de faser vi gått igenom men jag lovar att när man ”accepterat” får man enorm kraft över för att hjälpa sitt barn. Språkstörning ser olika ut och ingen vet hur utvecklingen ser ut för din Alma så oroa dig inte i förväg utan kämpa för att få RÄTT hjälp till henne. Lycka till :- )

    • minalma skriver:

      Tack för dina kommentarer! Intressant att höra! Visst känner jag mer kraft nu när bilden börja klarna. Och hoppet för att Alma ska få det bästa liv hon kan det släpper jag inte! 🙂

  5. Anita Erlandsson skriver:

    Hej ALMAs mamma och ni andra som lever i denna tuffa ovisshet och kamp för att era barn ska få den hjälp och stöd som ni och barnet har rätt till. Jag vet vilka hjältar ni är och vilket otroligt arbete och kraft ni lägger ner , på det käraste ni har i era liv….nämligen barnen<3
    Jag har läst vad ni skrivit och rest 23 år tillbaka i tiden ………mars 1991. Året då jag blev tigermamma till en liten flicka, större kärlek finns inte! Ett och 1/2 år flyter på med mat, lek sömn, kärlek och utveckling i rätt riktning ,. Vilken solstråle säger alla 🙂
    Hösten kommer och dottern är över hos grannen som köpt exotisk planka , smakar på frukten och lite på kycklinglåret. ……. Den natten vakar vi kl 3 .. . Det rinner ur flickan , hög feber och diarer hela natten. I kontakt med cv är det vanlig magsjuka. I 8 dagar tvingas vi vara hemma , men då slem och blod börjar ta över i blöjan , blir det besök hos barnmottagningen. Campilybacter/salmonella. Hela hösten infektioner på infektioner . Vår dotter blir mer tystlåten, trött och dricker kopiösa mängder. Vi söker läkare ,,ingethjälp 😦 penicillin ggr 3
    Vår solstråle börjar prata osammanhängande , verkade inte se eller höra oss ibland , ljusskygg . Vaknar på nätter och gråter, krampar i ca 20-30 min , sedan helt igenomsvettig och sover i ca 12-14 timmar , utmattad.
    Någonting är fel….allvarligt fel,! Vi. Söker läkare och nu börjar bollandet mellan BVC och Bup. Autistisk …..ej autistisk,,,,,,,hysterisk mor! Så fortsätter det i 2 år …min dotter tappar så gott som alla sinnen och lever i en bubbla. Tal, balans, syn, hörsel, smak ,lukt spelar oss ett spratt … Hjärnan gör som den vill . Ena dagen ok andra dagen katastrof med tal o balans. Jag isolerade mig som mamma…. Sökte ,sökte , hjälp hjälp mig ,…… ,! Autistisk var svaret från BVC , ej autism från överläkaren på Bup . Jag hotar med att kontakta tidningen , gå ut och berätta hur jag bollats fram o tillbaka ,,,,,,,först misstänkt diagnos hjärntumör och nu autism. Nej , inte autism….min mor haft autistiska dagbarn hemma sedan jag var 11. Vägrade acceptera detta och placera min dotter på särskola. Alla sa ….ge upp ,,,sluta fighta,,,,acceptera att din dotter är som hon är.
    Som mor och numera tigrinna ,,,,fanns det bara 1 väg ….. Träffa Christoffer Gillberg på BNK i Göteborg . Jag vill veta , konkreta bevis,,,,,inte innan kan jag förlika mig med detta och ge upp.
    Min flicka var inte Autistisk, utan efter ett antal EEG fann man epileptiska aktiviteter i hjärnan , speciellt under sömn " landau klefner syndrome. Autistiskt symptom pga epilepsi. Nu blev det liv i luckan,,,,,medicinering, talpedagog, habilitering, sjukgymnast , psykolog och otaliga timmar av träning hemma. 1 på 3 chanser att min dotter skulle kunna leva ett högfungerande liv i vuxen ålder. Vägen dit har inte varit spikrak. Men målet har hållit mig igång och varje minsta framsteg har varit högsta vinsten. Gick ut 9 an med fina betyg , varken priv eller zipp. Handifonen jag efterfrågat på habiliteringen blev nyckeln till självständighet och ett hjälpjag. Lärde sig cykla på vanlig cykel i 9 an , innan tandem och 3 hjuling. Läste gymnasium , 5 MVG, 14 vg o resten G , läste ett 4:e år ,matte B med aktivitetsstöd då dyskalkyliutredning blev klar, men nu även godkänt där.
    Tigermamman, har nu bytt namn till häxmamman igenom alla år i kontakt med myndigheter , i kampen för min dotters rättigheter. Allt har ett pris ….jag och dotterns pappa går skilda,vägar redan när hon fyllt 6 år , men som vårdare och bästa vänner!
    I maj 2014. nyss 22 år fyllda, tog hon examen nere i Växjö i psykiatri och färdig mentalskötare. Arbetar på psyk -akut , har påbörjat sitt körkort och fått ny neurolog som ska hjälpa att sätta ur den ena ep medicinen egenyl . För att göra det möjligt att min dotter ska kunna bilda familj utan komplikationer.
    Jag är helt slut i kropp och själ idag,,,,,har en 11årig pojk, med autistism , Adhd hyperaktiv och nu även diabetes typ 1 . Båda Mia föräldrar bortgångna, och inget stöd av svärföräldrar. Men jag ska klara även denna ronden och har ännu vassare tänder och klor …. Mer en smygande panter som lurar och slår till när insatsen behövs! Men mest av allt , vad som får mig att kämpa och inte lägga mig utmattad och ge upp……….det är era berättelser, mina medsystrar som slåss där ute
    I omsorg och skola . Ni som inte vet vart allt slit leder er, ,,,,,,hjärnan är ett fantastiskt organ och den reparerar sig sakta men säkert ….. Koordinationsträning , dans, studsmatta och nöjesfält med karuseller kan göra underverk för utvecklingen av hjärnan …..talet, balans, och andra förmågor kan väckas till liv och retas igång i hjärnan . Ge inte upp , kämpa på . Ett hopp i utvecklingen kan leda till regression av något annat, men lugn det kommer tillbaka . Nya färdigheter måste bara få ta mer plats …men bara ett tag ….regression är också tecken på progression av något annat som ska läras in och befästas ! ALMAs mamma är en hjälte och ni andra också , funnes det en bragdmedalj så är ni mer än någon annan förtjänt av den ❤
    Min flicka hade inget begripligt tal vid 4,5 års ålder ,,,,, du ska se att det kommer hända och vända att talet utvecklas ! Skäms för att jag tagit plats i din logg , men vill ge dig hopp om framtiden ,
    All lycka till dig , söta Alma med familj och alla ni andra /
    ❤ Anita

    • minalma skriver:

      Hej Anita!
      Tack för din otroligt starka berättelse om din dotter och för att du delar med dig! Vilken resa ni gjort tillsammans… Vad härligt att höra att det trots allt har gått så bra! Visst är det så att det är en tröst och styrka i att få höra om andra som är i liknande situation, att vi inte är ensamma fast det så ofta känns så. Så TACK för att du tog plats i min blogg och delade med dig och gav mig hopp!
      All lycka till dig också!
      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s