Att befinna sig i den röda zonen

Alma blir ofta arg. Ibland för att hon inte får som hon vill, och ibland är hon bara på riktigt dåligt humör (oftast p g a trötthet) och kan då bli arg för allt och inget. Ibland kan man avstyra det hela, kanske bara genom något så enkelt som att ge henne det hon vill ha, låta henne leka färdigt, ge ett par valmöjligheter eller genom att förbereda henne ordentligt på det som komma skall och låta det ta tid. Men sen finns det situationer där ingenting fungerar. Och man är själv trött, stressad och har dåligt tålamod. Den kombinationen är den allra värsta. När Alma är arg är hon fullkomligt oresonlig, kompromisslös och vägrar göra det man ber henne om. Oftast visar hon det genom att bara sätta sig ner och vägra röra sig, oavsett var man befinner sig. De här situationerna är så fruktansvärt jobbiga att hantera. Ilska smittar väldigt lätt på mig och det kan gå blixtsnabbt. Många gånger kan jag se det komma och hitta utvägar men det har hänt vid ett par tillfällen att jag blivit så arg att jag skrikit på henne, tagit i henne hårt och naturligtvis gått långt över gränsen för vad som känns ok. Sen känner jag mig så totalt misslyckad och ångern är som en enorm klump i magen som man inte kan ta bort. Ingegerd Gavelin kallar de här situationerna i sin bok ”Att möta sitt barn – och sig själv” för att befinna sig på en ”lägre nivå” i föräldraskapet. För mig känns det som att befinna sig i en röd zon där känslorna tar över, man kan inte tänka och i slutändan känner man att man skrämt och kränkt sitt barn.

Jag jobbar med att försöka se när jag närmar mig den röda zonen och styra bort därifrån. Oftast går det bra, men som sagt, i trängda lägen när man själv inte är på topp och dessutom är ensam med två barn, kan det vara svårt att inte hamna där fast man är medveten om det. Men jag försöker verkligen. Och det finns ju gott om tillfällen att öva :). Med ett barn som Alma handlar det om att ha gott om TID, TÅLAMOD, FLEXIBILITET och KREATIVITET.

Ilska är en känsla som ska vara ok att uttrycka, precis som alla andra. Men skillnaden mellan att bli arg och att vara i den röda zonen är kontroll. Och som vuxen är det viktigt att kunna vara arg men att behålla kontrollen. Läste någonstans att man som förälder, om man kommit till den punkten, kan avreagera sig med ett primalvrål istället för att skrika på barnet eller ta hårt. Jag är noga med att det också är ok för Alma att visa sin ilska, hur jobbigt och tröttsamt jag än tycker att det är när det händer allt som oftast. Jag tycker också att det är ok att hon skriker och kastar mjuka saker på golvet. För avreagera sig fysiskt kan man behöva. Det vill jag själv göra. Ilska är en väldigt fysisk känsla och jag tror det blir värre om man inte får uttrycka den fysiskt. Men att slåss eller förstöra saker eller kasta hårda saker som kan göra illa någon är inte ok. Då säger jag ”stopp” och ”nu gör du illa mig”.

Men ok, om man nu hamnat i en situation där man tappat kontrollen? Vad gör man sen? Hur ställer man allt till rätta? Genom att PRATA med sitt barn, be om förlåtelse, förklara att man gjort fel, att man ångrar sig. Lyssna på barnets tankar om det som har hänt. Ja, det är ju logiskt och bra. Men om man nu har ett barn som har svårt att förstå vad man säger och som definitivt inte kan uttrycka allt det där?? Det är jättesvårt. Jag kan säga förlåt och det vet jag att hon förstår, och vi kan kramas om hon vill. Men jag vill säga mer saker! Och jag vill höra vad hon tänker och känner! Jag vet inte hur andra föräldrar till barn gör i sådana här komplicerade situationer där språket är helt avgörande för att lösa problemet på allra bästa sätt. Och det finns ju mängder med andra sorters situationer där man känner sig helt bakbunden för att vi inte kan kommunicera på en lite mer abstrakt nivå.

Annonser
Det här inlägget postades i Föräldraskap, Trotsålder och konflikthantering och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Att befinna sig i den röda zonen

  1. evalottawanstrom skriver:

    att göra händelseberättelser med bilder, när man lugnat ner sig båda två kan vara ett sätt. Typ: du det som hände hur skulle vi ha kunnat gjort istället och att hon med hjälp av bilder (kanske ritade streckgubbar med glada och ledsna ansikten) kan få sätta ett ord på det hon känner.. =)

    Det finns ett speciellt namn för dem men jag har glöm vad.

    • minalma skriver:

      Tack för tips! Ska se om jag kan hitta mer info om det! Vi har inte jobbat så mycket med bilder än men det kan nog vara en stor hjälp, ska sätta mig in i det.

  2. Hanna skriver:

    Så jobbar jag med Edward. Det funkar jättebra. Tror det kallas serieberättelser. Nåt med serie i alla fall…

  3. Paula waara skriver:

    Hej,Stella det finns något son kallas sociala berättelser. Kan vara till stöd för alla barn, när man behöver se över sker som hänt eller ska hända.// Paula

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s